Det är en märklig känsla när någon ser att jag mår så himla dåligt, att jag sitter spänd som en fiolsträng och med ett kroppspråk som skriker låt mig vara. Så pass att han säger åt mig att blunda och lägga handen på magen och talar mig igenom en andnings/avslappningsövning. Och i takt med att musklerna slappnar av börjar tårarna rinna.
Jag vill inte må så här.
Det är en märklig känsla när någon som faktiskt ska veta verkar ta mig på allvar. Påpekar att jag ofta skrattar när jag säger jobbiga saker och jag hör mig själv säga ja, men om jag skulle ta mig själv på allvar och verkligen känna efter skulle det göra så ont . Och inte ens när jag fattar att jag kommer att få landstingsbetald terapi en gång i veckan åtminstone våren ut - sådan lyx - kan jag riktigt ta till mig att det är på allvar.
Men jag vaknar på morgnarna med en olust som tränger ut allt annat. Jag tar mig till skolan och till sådant jag måste göra, men jag gör inte mycket mer. Jag skyr speglar, jag vill sova bort all tid. Idag var jag duktig och åkte till Ikea, men sedan sov jag en timme (jag tycker egentligen inte alls om att sova på dagtid).
Och allt vad alla säger, allt vad alla gör, allt som inte sägs men som jag inbillar mig sägs. Jag önskar mig uppskattning, bekräftelse, att bli prioriterad. Istället tar jag ut alla besvikelser innan det finns något att vara besviken över, så att det gör ont dubbelt så länge. Och när jag får det jag söker märker jag det knappt, för att jag är så fokuserad på att låtsas inte märka det som gör ont.