Meltdown

Jag tror att jag håller på att braka ihop. Tippa över. När vet man? Jag vet mest att jag är håglös och trött och allt känns som oöverstigliga hinder. Att göra mellanmål till barnen; neeeeijj! Orkar inte! Att diska och tvätta existerar inte. Att hämta ved och tända i spisen känns helt overkligt. Det händer inte. Jag går och fryser och väntar på att dagarna ska gå och att min man ska komma hem. Tårarna rinner för omöjliga och små saker. Jag vet inte om det är en depression, punkt slut, eller om det är en depression med orsaker.

Orsakerna kunde då vara: för lite samvaro med min man, för lite roliga happenings i mitt liv, för lite quality time med kaffe och te och mackor och tidningar i lugn och ro, oro för fysiska åkommor, värk och smärta och astma, möjlig SAD. Allt känns pissigt, det finns FYRA saker jag vill ägna mig åt: bada, sova, sitta vid datorn, titta på tv. That's it.
Något positivt är kanske att jag längtar efter våren. För visst är det väl positivt att längta? Tills vägarna är bara och gruset rullar runt och solen skiner och små blommor syns vid vägkanterna. Jag längtar efter vårbruket, att få harva och välta och sånt, med fiskmåsar och tofsvippor i ett följe efter mig.

Men nu: bara mulet, bara kallt. Jag fryser som en vilsegången antilop, jag undrar om det beror på något fysiskt eller om allt hänger ihop med det mentala. Ihopknuten. Och det där svåra; att berätta för andra. Att medge, att erkänna att jag inte mår bra PSYKISKT. Visst finns det massor av vänner som inte mår bra men i min familj tycks alla vara så stabila. Jag känner mig lite fånig.
Samtidigt lipar jag och är ledsen och idag mitt på dagen ringde jag min man och grät i luren och han kom hem. Han kom hem och lyssnade på mig och jag lutade mig mot hans snickarbyxeklädda bröst och han halade upp en toarulle ur jackans inneficka så att jag fick snyta mig. Vi pratade om alltihop. Han kan också se orsaker. Nu är det en lösning vi vill åt.