We are nowhere and it's now

Steppar nästan omkring här hemma; känner mig mer lätt än på flera dagar; astma/ångest blandat med för mycket kaffe och upprymdhet. Upprymd för vad? Vet inte. Det har varit ett par dagar präglade av fet ångest och atsma kombinerat, tvivel på mig själv, på astman, på allting, rent fysiska smärtor i luftrör, och så toppat med astman. För jag HAR haft astma men i vissa stunder har jag tvivlat enormt på mig själv och tänkt sådär deliriskt att jag har inbillat mig alltihop. Men det har jag inte, det märktes tydligt idag när jag drack kall läsk och luftrören liksom tvinnade ihop sig. Det lättade när jag tog min medicin.

Jag har fått en läkartid på måndag, en utredningstid dessutom, så att jag får lite mer än den vanliga kvarten hos läkaren. Det blir nog bra. Läkaren är tysk och jag är givetvis lite nervös inför eventuella språkförbistringar. Men jag HOPPAS att jag kan få okej hjälp och att det kan lätta alltihop. För snart utvecklar jag torgskräck om astman fortsätter att vara så här.

Nåväl. Upprymdheten! Det var den jag skulle prata om.

För jo, min man tog ledigt på förmiddagen för min skull och vi for och handlade, enbart snik på Lidl, och det var mysigt och sen hem igen och då gick jag och barnen till bästagrannen och firade en nybliven sexåring. Te och choklad och prat och lekar. Sen promenerade vi hem igen och här gjorde jag nymodig mat, fiskburgare på pollock som jag mixade ihop med bland annat röda linser (!) och det låter skumt men det var så gott och även fyraåringen åt upp hela sin burgare och jag jublade tyst inuti. Och min man är hemma och jag har dj:at lite Bright Eyes för honom, och både han och jag blev helt kära i skivan, som vi fram tills nu inte har lyssnat på alls mycket. Vi drack kaffe och lyssnade och läste texten samtidigt, Emmylou är med och körar vackert så man får gåshud.
I köket ser det ut som trash och i de flesta andra rummen också men det gör ingenting. Det är vårt varma fina hem, även om vi är hopplöst slarviga typer.
Och så skulle jag berätta för min man om en barnbok från 1969 som jag hittade hos min kompis, och jag garvade så hopplöst mycket att jag knappt fick fram vad jag skulle berätta. LillRogga blev intresserad och otålig "men BERÄTTA då mamma!" och så klämde jag till slut fram att boken handlade om en åsna som bodde på Ollonvägen i Havreby. Oj vilken låg humor men jävligt roligt var det. Min man skrattade också och lillRogga drog på munnen och sa "det låter som om du gråter mamma!".

Jag skulle vilja vara sådär slö och köpa ett kg lösgodis och proppa i mig framför en hyfsat ny hyrfilm. Så som vi ofta gjorde förr. Kanske slöknulla lite grann också.
Och så längtar jag sjukt mycket efter april. Herregud vad starkt man kan längta.