Jag skulle vilja befinna mig utomlands. På ett hotellrum. En tysk talkshow eller en dubbad film på TV:n. Sedan finns det inte så mycket mer man kan göra. Och det ä det som är vitsen. På ett hotellrum är jag inte hemma. Jag behöver inte engagera mig i TV-programmet. Jag kan bara vara. Behöver inte sätta upp fler och fler mer eller mindre onödiga saker på den mentala att-göra-listan. Bara invänta morgondagen. Kanske gå till bokhandlarna. Sitta i parken (OK, just nu kanske det är lite för kallt för det). Promenera upp till fästningen. Åka spårvagn. Gå längs den där gatan som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter. Från marknadsplatsen, bakom rådhuset och fram igen utanför domkyrkan. Vidare över den gamla bron. Känna att jag kan göra det i lugn och ro, eftersom jag inte har något annat som jag behöver göra där. Just det längtar jag av någon anledning efter. Kanske senare i vår. Förhoppningsvis senare i vår.
***
Min fantasi har skenat iväg med mig igen. Den är som en vild häst som sätter av i galopp med mig slängandes på ryggen. Jag försöker hålla mig fast och tänker att jag minsann kan få stopp på det den. Jag kan få den att lugna ner sig igen. Men så väjer hästen tvärt vid ett nedfallet träd och jag tappar stigbyglarna och börjar glida ner på hästens högra sida. Klamrar mig fast med vänster ben och vänster arm, men jag kan inte hänga länge så. Höger fot tar i marken och hästen högra framben ger mig en oavsiktlig knuff. Ramlar ner på marken. Det är tur att det är gräs där. Inte skadad. Bara omtumlad. Borde ha varit mer på min vakt. Dessa skenturer behöver inte äga rum. Men ibland finns det tydligen inget man kan göra åt dem. Man kan inte förutse att det helt plötsligt kommer en älg springande där borta på grusvägen.