Varför skaffar folk barn?

Nu tänker jag sticka ut hakan! Jag vet att Hypodea är fullt av småbarnsmammor, och är beredd på stryk...

Under trettondagshelgen var jag iväg ett par dagar med mina två bästa tjejkompisar och deras barn, sammanlagt 6 st från 0-8 år.

Vi låg 2 vuxna och 4 barn i ett rum och försökte sova, det gick inte så bra... Minsta bebisen var genomförkyld och kunde knappt andas och vaknade massa gånger och skrek. Stackarn! Det kunde hon inte hjälpa, det förstår jag, men lik förbaskat var det lite jobbigt att ingen fick sova. Hennes syster skulle till varje pris ligga hos sin mamma i en 70-bred säng - nackspärr och ryggskott. De andra barnen vaknade kl 7 och skulle titta på barnprogram och väckte förstås alla när de hojtade omkring och klampade i trappan. Det är bara att inse - jag är bortskämd med "egen kuppe". Jag blev trött och grinig efter en sömnlös natt. Hur orkar småbarnsmammor stå på benen när det är så jämt?

När vi skulle äta slogs barnen om platserna. Mammorna hade fullt upp att mata dom, bre mackor, hälla upp mjölk. "NEJ VILL INTE HA!!!" Hälla upp saft. Torka upp saft. Där satt jag - skulle jag hjälpa till med barnen eller äta själv? Hur kul är det att sitta där och äta själv med barnen, alternativ vänta tills alla barnen ätit upp och sen äta med mammorna?

Bullbitar i soffan, bullbitar på golvet, bullbitar som sitter fast under strumporna när man går genom köket. Snyta näsa, torka dregel, byta bajsblöjor i en enda oändlig cirkel. Mina kompisar satt inte ner en sekund under hela helgen. Vi fick totalt en timme att prata, när alla barnen lyckades somna framåt elvatiden på kvällen.

Vad gör man som kompis när ett barn håller på att klättra på möblerna och men VET att dom kommer att ramla och slå sej när som helst? Ingriper eller tar ett steg tillbaka? Det är inte mitt ansvar!

Jag tror jag är så van vid att ha koll på allting i mitt lilla organiserade liv, så jag blir galen på att inte kunna överblicka alla barnen med vidhängande kaos.

Iväg och åka pulka. Det tar en halvtimme att få på alla barnen kläderna. Var är alla vantar, sockar, halsdukar, mössor? En lägger sej på hallgolvet och VÄGRAR! De stora barnen vill inte följa med, de vill leka med lego inne istället. Det vore enklare att tämja en stack full av myror!

När vi äntligen kommer ut allihop ska alla stora barnen sitta i pulkorna, de små barnen orkar inte gå, vi vuxna drar och drar. I pulkabacken turas om dom att skrika, bli hungriga, kissnödiga och slåss om vems tur det är att åka. Ska jag stå bredvid och ha tråkigt och frysa om fötterna eller hjälpa mammorna att dra pulkor upp för backen gång på gång?

Som "kompisen utan egna barn" är man med på barnens villkor. Mammorna är i första hand mammor, inte mina kompisar. Jag förstår det. Jag kan försöka vara delaktig så gott jag kan i barnens värld och hjälpa mammorna att ta hand om dom, men jag är hela tiden otillräcklig, vet inte hur dom brukar göra och känner att jag inte vill lägga mej i för mycket heller. Mammorna kräver inte att jag ska vara barnvakt bara för att jag är där, men samtidigt blir det ensamt och trist att stå bredvid och vänta.

Det som skrämmer mej är den totala ofriheten. Att inte äga sin egen tid, sin egen kropp, sitt eget liv. Aldrig kunna äta innan alla andra är mätta, inte kunna slappna av en sekund!

Jag vet att tålamodet kommer med hormonerna. Jag vet att man älskar dom små lymlarna till vanvett och gärna offrar allt för dom när man är mamma. Men jag är inte mamma. Jag är en kompis bredvid och just nu känns det som att jag aldrig har varit lyckligare över min frihet.

Första morgonen ensam hemma igen njuter jag av stillheten. Sover så länge jag vill. Äter en lugn frukost med varmt te utan att vara rädd för att nån ska hälla ut koppen och bränna sej. Jag sitter i min tysta lägenhet och läser en bok utan att bli störd. Jag kan åka vart jag vill, när jag vill och det tar en minut att hoppa i jacka och skor.

VARFÖR SKAFFAR FOLK BARN?!