Jamen skärp mej då då?!

Idag är det en sömnig dag. En sån där dimmig och blek dag utan konturer. Fryser, tung i kropp och själ, tankarna kämpar sej fram i sirap och ögonlocken vill bara falla igen.

Hade ett tankespäckat möte med kollega imorse och vet egentligen ungefär vad jag behöver göra och skriva, men det är trögt att komma igång.

Kan bero på sen kväll igår? Jag var hemma hos kompisen och bakade bröd som blev kalasgott. Grovbröd med femtifjorton sorters frön och korn och sånt i, fast ändå blev det fluffigt. Mums!

Sen hyvlade jag i mej halva hennes cheddarost också, jag som inte ens tycker om ost. Men jag har en egenhet att "jämna till" osten, bara en liten bit i taget, och småäta. Oerhört irriterande tycker min omgivning, medan jag inte alls förstår vad dom pratar om. Man kan ju inte sätta in en ost i kylen om den inte är snygg fattar dom väl?

Hennes sambo följde med mej ut och hjälpte till att skrapa fram bilen när jag skulle hem. Jag blev lite förvånad - är inte van vid gentlemän, men uppskattade gesten, särskilt som jag glömt vantarna hemma. Men vad gör man som självständig feminist när en kille skrapar rutan åt en? Får man ta emot sånt i dagens läge? Jag föredrog att lägga könskampen på is och se det som ett vänskapligt handtag och säja tack för hjälpen.