Ibland önskar jag att jag kunde radera en person från mitt medvetande helt och hållet. En liten knapptryckning eller ett knäpp med fingrarna eller kanske slå ihop klackarna på skorna och så - kaboom! (eller nåt) - plötsligt kunde Mea gå omkring på stan som en helt vanlig kvinna.
Men det funkar väl inte så.
Och å andra sidan är jag inte helt säker på att jag skulle vilja att det funkade så, heller. Fast ibland känns det sannerligen innerligt så.
Om kaboom:et skulle funka så skulle jag också förlora en kär vän, och den aspekten av det hela gillar jag inte. Fast det får mig att börja fundera på om denna person verkligen är min vän, för om han vore det skulle han väl inte få mig att känna såhär?
(Eller så är det här straffet. Jag börjar mer och mer tro det.)
Jag vet heller inte vad jag ska göra för att det ska kännas bättre. Det som brukar få det att kännas bättre är när han hör av sig igen, men som det ser ut nu så lär det ju dröja. Varför vet jag inte. Och återigen, gör en riktig vän så?
Och jävligt är att jag börjar fundera på om JAG har gjort något. Kan jag vara orsaken till detta själv? Och ja, om man är skyldig för att man försöker vara en god vän, då är jag definitivt skyldig. Men jag brukar inte dissa mina vänner. Så det så.
Nu ska jag gå och färga håret blått eller rött eller bara skita i allt. Kan inte någon berätta nåt kul för mig så att jag får nåt annat att tänka på en stund?