Gnäll

Ikväll är det bara gnäll! Den som vill läsa nåt positivt och upplyftande får gå till nån annan sida, seså iväg med er!

Det är nämligen alldeles förfärligt synd om mej! Äsch, det är klart att det inte är det egentligen, men just nu känns det så. Yyyylll!

Jag är förkyld! Genomtäppt i varenda bihåla, rastlös i hela kroppen som feber och jag är så jävla less på att jag aldrig blir frisk!!!! Jag har gått och dragit med det här eländet hela hösten känns det som, och så fick jag äntligen tummen ur och kom iväg till doktorn i torsdags och tog prover och fick reda på att jag är kärnfrisk. Jomenvisst!

Kom hem igen och däckade direkt. Det känns som jag ska snyta ut hela hjärnan, och hur mycket jag än snyter så tar det aldrig slut! Så fort jag lägger mej täpper hela huvudet ihop och jag får flåsa med öppen mun och blir torr i halsen och hostar och ELÄNDE! Får inte ta mer Otrivin, men gör det ändå och det hjälper i ett par timmar och sen vaknar jag igen. Kan jag få beställa en ny näsa från reservdelslagret tack? Öron utan lock oxå? Jag är desperat och testar t o m kompisens huskur om att kleta in näsan med honung (inuti)! Hjälper ungefär lika mycket som citronvatten med honung, ingefära, vitlök, whisky, echinacea, varmt te, yllestrumpor, voo-doo, qi gong, allergipiller, kalldusch, varmdusch, vila, motion och alla andra tusen huskurer jag testat utan större framgång.

Orkar inte läsa nåt med flerstaviga ord. Hjärnan är full med bomull och jag klarar inte ens lätta sudokus. Musiken gnisslar i öronen. TVn bara flimrar. Jag är så trött på mej!

Härom natten vaknade jag vid femtiden på natten (jag vägrar kalla det morgon så dags!) och kokade mej en kopp te för att försöka rensa kranen. I ena rummet låg en av mina bästa tjej-kompisar och sussade sött, i andra rummet snarkade min käraste vän och mitt i alltihop satt jag och snörvlade och insåg att jag ändå har det rätt bra. Mina vänner som fyllde mitt hus med trevnad, jag är så glad att jag har dom! Att dom vill vara hos mej trots allt, trots gnäll, snörvel och host. Förkylning, jobbig som den är, går ändå över till slut och det är inget farligt. Där satt jag med en djup tacksamhet mitt i alltihop och den finns där ändå, under gnället.

Men just ikväll blir det ändå klagan och bedrövelse för min käraste vän och nallebjörn har åkt tillbaka till Stockholm. Andra kompisen är i Göteborg och har annat för sej. Ensam igen. Visst kan jag ringa dom och gny per telefon, men man får väl ändå ha lite hyfs och respekt för folk som ska upp och jobba... Så nu sitter jag här och ynkar mej istället... Nåja, ni är förvarnade! ;-)

Jag är så van vid min ensamhet. För det mesta går det bra, jag fyller livet med vänner och aktiviteter, jobbar, är glad åt min frihet och känner inte att jag saknar nåt. Jag har alltid gått mina egna vägar och är rätt bra på att hitta fördelar med det som är. Det krävs en vecka eller så med sällskap för att jag ska fatta hur mysigt det är att dela vardagen med nån annan. Att handla hem fullt med mat i kylen och inte behöva slänga den när den blir för gammal. Att ha nån att gå ut i snön med en sen kväll, göra en snöängel och leka snöbollskrig med. Och så inser jag att jag kanske faktiskt missar nåt viktigt ändå? Att enkelhet också är en sorts fattigdom. No woman is an island!

Om några dagar har jag vant mej igen. Förhoppningsvis slutar näsan droppa till slut. Jobbet tar fart igen. Men i kväll är det bara gnäll. Jag vill ha min nalle! Nån som håller om mej och tröstar lilla knyttet. Ynk! Snörvel! Fräääs!