Min sorg är min

På annandagen fyllde min mammas sambo år och det var kalas och kluvna känslor och min sorg fick vara inkapslad. Jag delar inte den med någon; min mamma var överhuvudtaget inte släkt med min syster. Min man tyckte om henne men kan räkna gångerna han har träffat henne på sina fingrar. Ingen delar mina minnen och min sorg är bara min. Jag önskar att någon kunde dela den med mig; att någon kunde säga "minns du när hon sa sådär?" och så kunde vi skratta och gråta tillsammans. Men så är det inte. Jag har ingen offentlig syster-status, jag kan bara sitta och läsa i lokaltidningarna om hennes blodssläktingars sorg. Och jag vet massor av saker som jag inte kan skriva om och knappt prata om. Jag känner mig oerhört ensam i min sorg och jag sluter den inom mig. Min bror och jag delar inte samma minnen. Systern och jag var som en duo och han var i utkanten. Den jag skulle vilja dela alla minnen och all sorg med är Systern själv. Men det går inte.
Jag är inte ens officiell styvsyster eftersom våra föräldrar är skilda från varandra. Hennes mamma, min pappa. Men från att jag var två år har hon varit min syster och det kommer hon alltid att vara, det står i mitt hjärta och mitt blod viskar hennes namn. Gång på gång.

Och på ettårsdagen gick det långa program om tsunamin men jag såg inget alls. Där jag var fanns inget Khao Lak, där var det sextioårskalas och ingen tänkte på samma sak som jag.

En kort stund när jag väntade i en bil kom gråten, jag läste kvällstidningarnas minnesbilagor och jag tycker om att läsa om dem och jag känner med de anhöriga det står om och det får mig att känna mig lite mer tillhörande för en stund. Jag fick ett sms från London med vackra ord och det kändes oerhört värdefullt och då grät jag. På kvällen ringde en annan vän. Jag har bra vänner.

Och jag hade en bra syster. En vacker och klok syster. Nu har jag ingen alls.