Jajajajaja JUL

Vägen ner
I onsdags åkte vi ner till småland. Min man hade kört de första 25 milen, sen hade jag kört ungefär 20 mil och allt gick finfint, jag hade legat bakom en långtradare i ungefär nio mil, på slingriga vägar, när vi kom in i Motala och hux flux var det ett rödljus och jag vet inte riktigt vad som hände men min fot ville gasa istället för att bromsa och den andra trampade hårt på kopplingen så jag rullade in i lastbilen. Den hade ju underåkningsskydd - en stor järnbalk - och det var ju bra fast det sa KRASCH och flake bara "men bromsa då!" och jag bara "jag gör ju det" men motorn spann loss för det var som sagt gasen jag hade foten på. Min hjärna fick något fel eller så slant jag eller så var det bara en massa faktorer som gjorde det, som att vi pratade, som att jag låg lite för nära, som att rödljuset kom ganska hastigt på, som att jag var distraherad. Eller bara störd.

KRASCH sade det och jag fick lite smått panik och så kom lastbilschauffören ut, släpet var svenskt men han var tysk och jag bara "but you are ok?" och vi såg ju båda att lastbilen hade inte en enda liten skråma. "Kan du se om min bil är ok?" sa jag på engelska (för jag satt kvar i bilen och såg nada). Han nickade och sa något mumligt. "Vad sa du?" frågade jag. Då slog han ut med armarna lite beklagande och sa "Kaputt! Es ist kaputt!" och så körde vi in på ett ställe och pratade med försäkringsbolag och hej och hå (nej, ingen helförsäkring) och lyktorna var pangade och grillen var mosad men i övrigt såg det ok ut. Polisen kom och då satt jag redan i baksätet och var skamsen och min man fick sköta snacket. Mina knän skakade och jag började grina en kort stund och min fyraåring hade snabbt gått från att vara ängslig till att vara barsk, "det var DUMT gjort av dig mamma, så får du aldrig göra igen, det var DITT FEL!"

Min man var superpepp och höll om mig och vi gick och åt lunch och sen fick han köra resten och jag satt mest och skämdes som en hund, jag har nog aldrig känt mig så tillplattad och dum förr, USCH. I Huskvarna började bilen koka, då upptäckte vi att en slang till kylaren hade gått sönder. Då var det inte så bra stämning i bilen, det var mörkt och barnen griniga. Gaaah tur att jag är gift med McGyver (som tori sa när jag berättade), han köpte tvåkomponentslim och jag kände mig riktigt hjälpsam när jag kom på att vi hade en ficklampa i en necessär så han limmade och jag lyste litegrann. Vi kom ner till min mamma som vi skulle och det var ju bra. Resten av veckan har jag samlat på historier om hur andra människor har klantat sig i trafiken.

Dagen efter var the man på en bilskrot hela dagen och där fanns det fem-sex andra Skorpor så han kunde gå och plocka. Nu är det en grön fin huv på vår annars röda bil och lyktorna är bytta och fina och slangen till kylaren är ytterligare tätad.

Julen
Jag drömde att jag fick ett underställ i julklapp och det fick jag. Oooh vad jag är synsk. Det var varmt och fint. Julen var helt ok fast jag har blivit en hemlängtare. Jag blir aningen rastlös av att bo borta även om det är hos min kära mor. Det är ovant att inte ha så mycket att göra - fast visst har jag haft koll på mina barn och visst har jag gjort julgodis och vaniljpannacotta med hallonsås och visst har jag stekt en och en annan köttbulle, men i övrigt inte så mycket. Har känt glädjen i att ha en bra och engagerande bok, "Mannen som älskade Yngve", och den har jag burit runt på och läst på toa, framför tv:n och på kvällarna i sängen. Jag har inte kunnat ha lampan tänd men det löste jag genom att ligga och smygläsa under täcket, första kvällen med mobiltelefonen, följden blev att jag råkade ringa upp min bror klockan 00:30 en natt, andra kvällen med en pannlampa utan rem, jag hade den i munnen istället och läste febrilt. Fast då dreglade jag istället. Boken var bra och nu är den slut.

Hemlängtan var det. Idag har vi åkt hem (min man körde hela vägen, jag skyller på mina feta vinterskor som jag från och med nu inte vill köra i) och det var så SKÖNT att komma innanför dörren till vårt stökiga hem, med golv där inte varenda dammråtta syns, med högar av grejer överallt men framförallt så är det VÅRT och det är fint och bra. Vi hämtade in ved och drog igång brasor och barnen knallade raka vägen in till lekrummet och var överlyckliga över att vara hemma. Sen åt vi gröt och öppnade all post. Fast ändå dröjer en känsla kvar hos mig, en känsla av att inte ha hunnit med allt. Det fanns vänner vi inte hann med att besöka och så vidare.

Allergi
Igår var vi i en affär och så kände jag plötsligt en stark doft, först trodde jag att jag var nära tvättmedelsavdelningen men det var jag inte, det var två tonårstjejer som stank parfym, sån där tvålig, blommig och stark doft och jag fick värsta astmaattacken. Eller nej, inte värsta, men ganska kraftig, det blev tungt att andas och jag fick klåda på halsen. Idag var det någon bil framför oss som hade starkt luktande spolarvätska och den skvätte över på oss och då fick jag astma igen. Är det så här det ska vara nu? Ska jag gå runt med ett litet enmans-syrgas-tält över mig så fort jag är på stan? Tråååååkigt.