Forts. på The Love Story

När vi sågs efter ett halvår mådde jag ungefär som nu - jag hade ont i halsen och därför känns det ganska aktuellt.

Fast först måste jag backa lite - varför tog det slut när det var så bra? Hm. Känslorna fanns verkligen men de var skrämmande (mest för honom) och avståndet var ännu mer skrämmande och vi var båda två ganska nyblivna singlar innan vi träffades så det kändes tidigt att binda sig igen.

Och varning, nu blir det romantiskt dravel igen och jag HAR skrivit om det förr och det är säkert hur patetiskt som helst men här kommer det i alla fall:

Så jag flyttade ner och vi hade sagt att vi skulle vara ihop trots avståndet men det var konstigt, vi nådde inte fram till varandra på telefon. Fyra dagar in på mitt nya jobb var det maskerad, jag och en kompis gick som två höghus fast alla trodde att vi var mobiltelefoner, jag limmade vilt på en kille som med fylleglasögonen på var rätt söt men socialt handikappad och sen på min födelsedag skulle jag gå ut med mina kompisar och på fyllan inifrån mitt eget badrum ringde jag upp honom - Flake alltså. Han satt på krogen och var full han också och jag berättade om mitt misslyckade ragg och vi konstaterade att "det här funkar nog inte" och så var det med det.

Juni och juli 2000 var smärtsamma månader och jag lånade min styvfars countrysamlingar och letade upp Emmylou-låtar och så frossade jag i minnen och grät och skrek i min lägenhet och kände mig helt galen och olycklig. Parallellt med det där pågick livet ganska bra och jag flirtade och hånglade och festade en hel massa. Flakeypojken fanns kvar i mitt hjärta men han hade ju sin nya förälskelse och jag hade min och vi plågade varandra med berättelser om de andra. Men som sagt - jag levde livet ändå och hade små förälskelser i flera personer.

Jag stängde en liten dörr till stället i hjärtat där han fanns och försökte glömma känslorna. Vi hade ganska sporadisk telefonkontakt men sen framåt hösten blev den mer intensiv igen och det blev till och med bestämt att han skulle hälsa på mig igen. Jag kände vibbar i telefonen och vi pratade i flera timmar varje kväll och det började kännas som våren i norrland och sen veckan innan han skulle komma fick jag halsfluss men åt penicillin och det hjälpte ju. Dagen då han skulle komma var jag hypernervös och var på IKEA med mamma och köpte ett soffbord. När jag satt på toa hemma på kvällen ringde han för vägbeskrivning och jag sa fel så till slut fick jag gå ut, det här var i slutet av november, jag hade inte sett killen på precis ett halvår, och så kom hans blanka bil, jag gick på trottoaren under gatlyktorna och när jag såg den log jag och kunde helt enkelt inte sluta, och hoppade in och DÄR och just DÅ kändes det som om allt föll på plats. Vi log och log och log och jag hade nog inte direkt fattat att jag varit trasig men då kändes det så tydligt att jag blev hel igen, klyscha, men så var det, en så enormt trygg och skön känsla att sitta där i bilen. Det var ju där jag skulle vara! Det kändes som om halvåret som gått hade varit helt fel och obekant och NU först var det rätt igen. Hundra procent trygghet.

Och vi parkerade utanför mitt hus och jag fick en skinnjackekram utanför bilen och så gick vi upp och han duschade av sig resdammet. Jag var nervös och gick ut på balkongen och rökte. På mitt lilla soffbord stod små skålar med ingefärskarameller och turkisk peppar och så kom han ut från duschen, våt i håret och inlindad i en handduk. Han hade en flaska wargtass med sig och vi tog varsitt glas, iskallt sött och bärigt, han satt på min fåtöljs fotpall och jag stod på knä på golvet bredvid och började fumligt prata om min halsfluss, sådär "eh jag tror inte att jag smittar längre" och han log sådär fint och drog mig intill sig så att jag stod inkilad mellan hans ben och så gav han mig en mjuk kyss så att jag blev knäsvag och generad och sa "ähä men det var inte SÅ jag menade alltså, jag bara..:" och så kramades vi hårt och lyssnade på Motorhomes och sen dess är det vi, varje varje dag.