Mina drömmar alltså. Jag vet att jag pratar för mycket om vad jag drömmer men nu är jag bara tvungen. Ibland drömmer jag saker som är så otäckt verkliga och som får karaktären av att jag kommer ihåg någonting jag tidigare glömt. Hela dagen efteråt måste jag gå omkring och övertyga mig själv om att det inte HAR hänt, men osäkerheten kring det är rätt otäck. Jag har drömt att mina föräldrar var separerade en period, om sexuella övergrepp (hu, dagen efter var fan inte kul) och inatt drömde jag om att jag satt på psyk uppe i hemtrakterna och läste en gammal journal. För tydligen hade mina föräldrar tagit mig till psykolog när jag var liten och i journalen talades det allvarligt om olika diagnoser och själv grät jag floder när jag läste journalen, som var som en transkribering av hela besöket. Men det hade bara blivit ett psykologbesök och nu anklagade jag mina föräldrar för att de hade låtit det bero och inte fortsatt.
Men innehållet i drömmen är egentligen inte viktig i sammanhanget. Det jag tycker är obehagligt är hur jag får svårt att skilja på dröm och verklighet sen när jag vaknat.
Förresten, det var väl ingen som tog min "Jag får för få kommentarer"-rubrik på allvar? Jag var bara lite needy (och packad) men skrev den där rubriken med gigantiska glimtar i ögonen. Herregud, jag är tacksam att folk öht läser och att jag nästan alltid får kommentarer är hur lyxigt som helst. For the record.
Annars har jag plötsligt för lite att göra. Det måste vara något fel.
Play: Fria vägar ut - Lars Winnerbäck