Vänner som är vänner

Kom att tänka på när jag läste Vickys ord om gårdagen, att jag oxå sällan känner att jag hör till en grupp. Jag har vanan att välja mina vänner alldeles för noga, utan att få med de som finns omkring. En här, en där. Det var rätt tydligt när jag fyllde år. Visst fanns det flera som hade nån beröringspunkt (nina, Vicky och Ullis har alla varit hypodeaner, Toni, Vicky och Paula har råttor, Calle var med när jag lärde känna Ullis (som oxå haft råttor), Calle och Paula har hånglat...) men min bekantskapskrets har sedan gymnasiet varit ganska spretig med få andra gemensamma nämnare än just mig.
Men så slog det mig att i råttvärlden har jag det där jag så länge varit utan (saknat kan jag väl inte säga att jag gjort, men visst är det skönt!) - vänner som känner varandra och umgås utan mig. Och det är inte ens hotfullt, vilket jag tyckte en gång i tiden (kanske är det därför jag omedvetet undvikit det?) - det är bara skönt. Livet tuffar liksom på även när jag inte orkar engagera mig, och jag kan förhöra mig hur det är med den och den personen och hur det gick med nån viss grej genom att fråga vem som helst av flera personer. Hur skönt som helst. Pratade med Fia på pendeln hem - vilket jag inte gjort på en evighet, hon ingår inte i bekantskapskretsen utan håller hus ute på kanten. Fick en kort uppdatering av hennes liv, hon frågade mig om jag har nån kontakt med den tjej hon var kär i när vi lärde känna varandra (kan hon varit den tredje personen den dan som frågade mig om just henne, tro?) och sen var det dags för henne att hoppa av tåget.

Det är inte bara i råttkretsarna det är så, förvisso. Erik, Paula och Frigg är ganska tydliga nav bland de jag känner. Å andra sidan har jag ju snott både Paula och Erik från Frigg, så det fattas väl bara annat! =)

Hur som. Jag gillar det där sammanhanget. Folk som vet vilka personerna jag känner och tycker om är. Vänner som inte bara bryr sig om mig utan varandra. (Sen är det ju givetvis bra om de bryr sig mest om MIG, haha!)