When the going gets tough

Igår kväll när jag låg och skulle sova så hörde jag min man slamra i köket rakt nedanför vårt sovrum. Och halvsovande var jag men lite drömskt började jag minnas när jag sov i den här sängen första gången. Nu är det mesta en vardagslunk och vi har vuxit ihop och jag är nästan lika lantlig som min man men så var det ju inte från början. Egentligen är det en fantastiskt historia och fast jag har tjatat om det förr måste jag för min egen skull minnas och skriva ner, just precis nu. Skit i att läsa om ni är less på romantiskt dravel.

Det var en vår för drygt sex år sen, vi hade en skälvande relation i ynka 1,5 månad. Det var en sån krock och samtidigt så rätt och bra. Han var en vuxen lantbrukarson med antaganden och förpliktigelser, jobb som skulle skötas, och jag var en flummande student som sov hela dagarna och pluggade lite halvdant på kvällarna och drack vin och köpte skivor för alla mina pengar. Han bodde elva mil från mig och kom susande i sin bil varje helg och vi pratade nästan aldrig känslor utan stirrade mest in i varandras nattmörka ögon och pratade om allt annat än det. Det här var inte någon grabben i graven bredvid utan snarare grabben tio ljusår bort. Jag tyckte att han var manlig och exotisk och främmande, han tyckte att jag var exotisk på mitt vis, vi representerade varsin värld. Jag var ung och hade inte mycket mer ansvar än att ta mina poäng och betala min hyra. Han hade en hel värld att tänka på, stora arealer att så och djur att mjölka och ta hand om.
När vi möttes var det som att avskärma sig från omvärlden, vi fick båda en paus från våra vardagsliv. Ingen av oss träffade någonsin den andras vänner/bekanta utan det var bara Vi. Det följde samma mönster de gånger vi sågs (som ju inte var så många), vi handlade mat som vi åt i bilen nere vid hamnen och där satt vi och lyssnade på radio och var stjärnögda. Sen fortsatte vi hem till mig där vi satt med min studentikosa rekvisita: rökelse, tända ljus och rödvin. Bara det faktum att han hade bil gjorde honom annorlunda jämfört med de billösa studentpojkar jag annars hängde med. Den där blanksvarta höga bilen som blev vittne till våra träffar, som svalde allt vårt prat och som var en ständig bakgrund till våra utflykter.

Dagen innan min skola tog slut, ett par dagar innan jag skulle flytta sjuttio mil söderut, hade vi fortfarande inte rett ut hur vi ville ha det. Det var fram och tillbaka, rädsla och skräck och kärlek, allt i en svår blandning. Jag var ute och fyllnade till med mina kompisar på stan, då han ringde och kom och hämtade mig och han var extra snygg i sin urgamla skinnjacka från femtitalet och vi satt i hamnen och åt hamburgare och så spelades Bailamos med Enrique Iglesias och jag blev fyllesorgsen och slängde min hamburgare i vattnet och så höll han om mig och jag grät mot hans skinnjacka och så sa han plötsligt ”ska vi åka hem till mig?” och så åkte vi först hem till mig och han fick en kopp snabbkaffe för att hålla sig pigg, och så satte vi oss och körde hem till honom medan det blev gryning utanför bilen, jag hade aldrig varit hos honom men nu såg jag hela gården och hans stolthet var stor när han pekade ut allting. Han visade sin högblanka amazon och vi gick genom lagårn och klockan var väl fyra när vi gick och lade oss i hans säng och jag var fortfarande full. Klockan sex gick han upp och ut för att mjölka, jag låg kvar och var drömskt halvfull/på väg att bli lite bakis. Klockan åtta kom han tillbaka och kröp ner och sa ”vad mysigt att det ligger någon här och väntar på mig” det är det här jag minns allra bäst, hans gröna kalsonger och hur vi kröp ihop tillsammans i mitten av hans stora dubbelsäng, vi som tidigare bara delat min dåliga studentsäng med en grop i. Och han borrade in sin näsa i min nacke och sa att det kändes som om jag hörde hemma på gården, som om jag hade varit där förut.
Dagen var underbar och vi var vid hans fäbodstuga och satt där och grät och tittade på nyutslagna björkar och sen vände allt och blev som en dålig film där vi plötsligt gjorde slut, blev ihop igen dagen efter men sen tog det slut på riktigt via telefon och sen sågs vi inte på ett halvår men när vi väl sågs då blev det PÅ ALLVAR och nu är vi gifta och hej och hå och när man tänker efter är det alldeles jävla fantastiskt!

När min man kom upp och lade sig hos mig igårkväll sov jag men jag sa ändå lite sluddrigt att jag tänkte på när jag sov i sängen första gången och hur enormt mycket jag älskar honom och hela dagen idag har jag gått omkring och känt mig romantisk och glad, tack vare det här underbara minnet. Och det är ju en fantastisk saga, att trötta slöa studenttjejen och bondgrabben fick varandra. Och den svarta blanka jeepen finns kvar även om den står avställd i ett garage med diverse skavanker. Varje gång jag ser den klappar mitt hjärta lite extra.