Söndagscowgirl

I dag har jag varit med om ett litet äventyr och jag känner mig lite som en hjältinna. Såhär var det: Jag gick och donade i vårt hus och så plötsligt såg jag någonting utanför vardagsrumsfönstret: Kor!

Oh shit, tänkte jag, de har rymt. Flake var tre mil bort och plöjde, svärföräldrarna var också borta, jag ringde grannbondens mobil men där var det inget svar, det GÅR nästan inte att ta in förrymda djur själv, paniken höll på att komma och jag gick runt och sa "Åh nej, åh nej, åh nej" i ett par sekunder och sen ringde jag Flake och sa "nu har korna rymt, gårdsplan bakom vårt hus är full och ingen är hemma och jag får inte tag på J och nu måste du försöka få tag på någon!" och sen sa jag åt barnen (som ju är SMÅ, inte så himla lätta att lämna ensamma): "Nu måste ni vara här, bråka inte, mamma kommer snart, jag måste gå ut och ta in korna" och så drog jag på mig skor, sprang ut, flög över staketet, möttes av en flock kor som glodde på mig och uppviglaren Titti råmade lite retsamt.

Tankar på stora tjuren flög genom skallen men jag hade inget val, jag måste försöka ta in dem. Jag ryckte åt mig en stor vägpinne som stod nerkörd i marken, en orange-vit i metall, och så började jag bestämt fösa korna i riktning mot hagarna med viftningar och rop. När de närmade sig hagarna började jag mumla "men var fan har ni gått ut då?" för det var ju nästa problem, var hade de gått genom tråden och var skulle jag få in dem igen? Korna skingrades lite men det var inget kaos så jag kunde kolla lite närmare och då såg jag att en grind till en fålla var helt öppen. Det var DÄR de hade gått ut. Bra på ett sätt - då fanns det inget hål i stängslet som behövdes lagas.
Då hoppade jag via några dyngpölar in genom ett prång i lagårn, klättrade över en balupprullare, hämtade lite kross i en hink och gick ut andra vägen, började skaka med krossen i hinken och då fick jag samtliga kors uppmärksamhet. Jag gick ganska sakta och sneglade bara lite över axeln - synen var ganska mäktig, jag hade femton-tjugo kor precis i hasorna, de var mycket intresserade av hinken. Jag lyckades få in majoriteten av dem in i fållan, som lyckligtvis fortfarande var tom (de djur som INTE hade rymt stod på ett annat ställe och var upphetsade åskådare). Smällde igen grinden och nu var alla utom tre på plats. Försökte med att hålla upp grinden en liten bit, men det gick de inte på, plus att resten av korna, nu inne i fållan, gärna ville ut igen. Gick ännu en gång den krångliga vägen genom lagården för att komma runt djuren på ett smidigt sätt, då såg jag min son stå och kika fram bakom vårt staket, på rätt sida om det dock, och han ropade "Bravo mamma! Duktigt att du fick in korna!" och då rusade jag in till honom för att kolla läget med honom och lillebror. Lillebror satt på köksbordet och drack en kall slatt kaffe ur min mugg, och läget var lugnt. Ringde Flake som hade fixat hjälp, en grannbondes två oerhört blyga söner skulle komma.

Gick ut än en gång, försökte på egen hand få in de tre kvarvarande men det var svårt, tjuren (som inte hade varit med bland rymlingarna, lyckligtvis) stod inne i fållan och blängde på mig. Ungefär då kom grannbondens söner och även deras far, vi pratade lite fåordigt om läget och så hjälpte de mig med de sista tre. Slutet gott, allting gott. "Lugga din man när han kommer hem" sa bonden när jag berättade att det var Flake som hade glömt att stänga grinden efter sig, efter att ha kört in bal åt korna.

Oj, jävligt long story men jag kände mig hjältemodig och ganska kvick och rask. Som killen i Lättareklamen som flyger över kundvagnar, en swimmingpool, en pojke som sitter på en skateboard och så vidare, sådär spänstig kände jag mig. Haha. Jag tycker att jag hanterade situationen på ett bra sätt och jag fick helt magiskt in korna, nästan själv, och det gick bra alltihop. Fast jag var själv hemma.

Och mina små barn klarade sig bra också. Flake hade ringt en gång när jag var ute, och efter fem signaler hade lillRogga lite tvekande lyft på luren (det är nog första gången någonsin) och varit tyst. Flake hade sagt "hallå lillRogga?" "hej Pappa, korna har rymt! Mamma är ute och fångar dem. Kommer du hem och hjälper till?".
Sen sa han till mig att "jag ringde pappa när du var ute"; det var så gulligt att han trodde att det var han själv som ringde.

Äh jag vet inte om någon förstår Den Stora Grejen. Men det var på allvar; ingen lek, inget test, inget pseudo. Det var på riktigt och det var viktigt. Jag fick in våra djur. Jepp.
Och adrenalinet sprutade ur öronen på mig.

Annars: jag ska på en jobbintervju i morgon, eller njae, det är ju inte ens säkert att det ska bli en tjänst, men jag ska dit och snacka lite. Jag vet inte hur seriös jag ska vara, om jag ska skriva ut ett CV eller om det får vänta. Jag är helt avslappnad än så länge, kanske FÖR slapp. Inte så formell helt enkelt.