Livet i allmänhet

Just nu befinner jag mig i en stress-svacka; mår sisådär, har svårt att sova, ingen riktig aptit på något. Och jag vet vad det beror på, men det är ingenting jag kan göra något åt just nu. Nu kan jag bara försöka varva ner och tänka på att inte försätta mig i dessa situationer fortsättningsvis (även om det är lättare sagt än gjort). Och så kommer Stora Chefen och säger att vi måste vara mer sociala. Fika tillsammans. Lägga manken till ”för gruppen”. Och jag känner mig ännu mindre. Jag sköter mig jobb. Tar hand om alla besökare på ett utomordentligt sätt (trots att det är jag som blir lidande av det). Och nu måste jag vara (ännu mer) social också. Herregud, jag orkar ju inte ens umgås med mina privata kompisar på min fritid, men ändå ska man tussas ihop med typ 60 medarbetare som man ska vara social med. Så det är kanske inte konstigt att det kommer några tårar. Har lust att berätta detta för Stora Chefen, men jag vet inte. Det är inte så att jag inte vill umgås med de andra, men ibland orkar jag helt enkelt inte. Och jag umgås för övrigt helst i mindre sällskap. Så det så.