Det finns två sorters "prylar" som jag kan bli så förälskad i att det inte liknar något annat: Apple-produkter och Camper-skor (egentligen tre: Sigur Rós-skivor också). Mina käraste ägodelar är fanimej iBook:en som jag haft sen i mars och mina finafina Camper-stövlar som varit mina sen i januari (som jag tyvärr är för dålig på att ta hand om - note to self: köp skokräm!). Idag fick jag min nya iPod Nano i handen och MY GOD. Den är så fin så fin, och så liiiiiten. Bara kartongen är ju så fin att jag helt smälter.
Nå, slut på konsumtionshysterin för idag.
Jag skulle ha varit i skolan för längesen men torktumlaren visade sig vara utan värme så där gick det en timme till. Och sen råkade jag få tag i körledaren så nu ska jag gå på kör om två timmar. Jag hoppas nu bara att det blir mer roligt än jobbigt att vara med.
Och så var jag till vårdcentralen idag. Fick träffa en snäll doktor som hade en icke-vit rock som det stod "resurspoolen" på, så henne får jag knappast träffa igen. Mina utslag blev betraktade och noterade och sen fick jag recept på en hel hop med krämer och salvor. Mjukgörande kräm, svampkräm och stark kortison. Jag anade oråd och ringde mamma och bad henne kolla hur mycket det skulle kosta och, haha, dryga 300 har jag inte på mitt konto strax innan den 25:e, nej. Men har jag kliat i fyra år kan jag nog klia i tre dar till.
Annars går humöret upp och ner hela, hela tiden och man skulle kunna ju kunna tro att jag efter att ha levt med det så pass länge kunde inse att bara för att jag mår bra just i den här sekunden betyder inte det att det svarta är borta för all framtid. Men nej då. Ena sekunden lurar jag mig själv att det inte är nån idé att göra någonting för nu är det ju bra, nästa sekund är allt så nattsvart att jag inte orkar någonting.
Jag undrar lite hur lång tid det måste ta innan jag tar mig över allt som hindrar mig att göra något åt saken.
Play 050920: Soul meets body - Death cab for cutie.