Kan någon förklara för mig varför jag, när jag blir medbjuden på något som faktiskt verkar väldigt roligt och som jag rent teoretiskt vill gå på, allra först börjar leta anledningar till att jag inte kan? Först om jag senare ser att de anledningarna inte är tillräckliga säger att "okej, det är klart jag ska gå!". Varför gör jag inte tvärtom, tänker att "JAAAA jag vill gå!" och sen tänker på vad jag eventuellt borde göra istället. Tråkiga jag.
Det är väl därför jag är ospontan också. Jag börjar med ett "njae" och sen kanske möjligtvis att jag ändrar mig.
Gick hem efter grupparbetet på förmiddagen och det var dumt för nu är jag så trött så trött och det känns helt oöverstigligt att gå tillbaka. Men här blir det ju inga barn gjorda. Heller.