Utanför

Sitter i fikarummet med kollegorna och dom diskuterar en föreläsning vi var på igår. Jag var med, men uppfattade föreläsningen helt annorlunda. Eftersom jag har en annan bakgrund yrkesmässigt ser jag saker från en annan synvinkel. Det får mej att känna mej utanför, som att jag inte är en av dom.

På sätt och vis ser jag det som en fördel - jag kan tillföra nya perspektiv - men bara om dom låter mej. Längst in i magen känns det jobbigt. Som när man gick i skolan och inte fick vara med dom andra. När dom fnissade åt något som jag inte begrep - eller ännu värre, när dom fnissade åt mej.

Nu har det gått över 20 år sen jag var en liten utanför, udda unge i skolan. Man tycker att såren borde ha läkt. Mina kollegor menar säkert inget illa, dom ser mej säkert som en tuff yrkeskvinna, som behöver läras upp för att se världen från "rätt" håll.

Det väcker rebellen i mej - varför ska dom bestämma vad som är "rätt" bara för att dom är fler? Men oxå, djupt inunder, den lilla flickan som känner sej utanför och bara, bara vill bli accepterad av gruppen och få vara med och leka...