Frusen dimma

Cyklade till jobbet imorse genom dimman, det var som att åka igenom frusna regndroppar. Kallt, men doftar underbart från grönskan som sakta tinar upp för en ny, varm dag.

Ser fram emot en maratonvecka, möten hela tiden, jag fattar inte när jag ska hinna andas.

Helgen var fin, med fina vänner. Jag har ett väldigt bra liv när jag tänker rätt på saken.

Har nog aldrig mått så här bra, varit så balanserad som jag är nu. Är det åldern? Har jag kommit förbi alla trettioårskriser och annat och har en liten paus innan fyrtioårskrisen slår till? Eller är det det lugna småstadslivet? Jag bara väntar på att rastlösheten ska slå till igen, men njuter av friden så länge.