Skolan börjad. Har inte så mycket att säga om själva skolan men det är åtminstone inte panik-framkallande. Ja, bortsett från uppsatspratet idag. Hallå, det är över ett år kvar tills vi måste börja med den och då tycker folk att det är viktigt att prata om hur lång tid man kommer att ha för ändringar mellan inlämning och ventilering (eller efter ventilering, whatever)! Jag vill inte veta, jag vill helst inte ens skriva den där jävla uppsatsen.
Jag är bra med nya människor. Lätt att vara social, lätt att börja prata med folk. Ärligt talat, kom jag på idag, tycker jag sällan så bra om mig själv som i ett nytt sammanhang, med nya människor (under förutsättning att människorna hyser något som helst intresse för min person alltså). Jag tycker att jag är rätt rolig och dessutom säger rätt smarta saker. Nu är jag säkert inte riktigt så fantastisk som jag kan få för mig men jag önskar att jag alltid, eller åtminstone oftast, kunde få känna så. Jag vet inte vad som händer sen. Man blir ointressant, andra blir ointressanta. Det finns inte samma möjligheter, hopp, nyfikenhet som det gör i början. Man slår sig ner med sin lilla klick, som säkert är en bra klick, och deppar över hur tråkigt och meningslöst allt är när man kommer hem. Och så säger man plötsligt bara meningslösa, dumma saker som ingen intresserar sig för.
Imorgon kl 9, typ, går flyttlasset härifrån och jag har massa saker att fixa innan dess men just nu har jag ingen lust och dessutom ligger nog massa undantryckt jox och fladdrar någonstans för jag känner att allting börjar bli sådär fel. Jag tolkar sådär fel och tycker så illa om, och befarar det värsta med allt och bara.... vill inte. Det blev så ångestladdat allting. Jag har bara kört på nu ett tag. Kom igen, Tori. Kör på ett par dygn till, i alla fall. Please. Att tänka efter gör ingen nytta just nu.
Flyttgodis kanske vore något.