Sova hårt och länge. Slöa. Äta frukost. Läsa Harry Potter. Slumra. Sms:a. Titta på ett halvt Buffy-avsnitt. Slöa. Vara sömnig. Äta glass. ICQ:a. Ont i kroppen. Bli lite orolig. Panika. Hyperventilera. Svälja sjukt illaluktande Valerina. Aj. Lugna ner lite. Vilja försvinna. Läsa mer Harry Potter (spoila inget, jag är inte klar än).
Ja vafan.
Igår tänkte jag prata med Corn på msn men där var Flake istället. Det var roligt det med, jag var smakråd angående båsavskiljare, det har jag aldrig varit förut.
Ute ser det nästan ut som höst och jag nojar lite över bostadsosäkerheter och flytt.
Jag borde göra något. Min plan för helgen var att vegetera och vara onyttig och det gick utmärkt på förmiddagen, fast i planen ingick inte någon form av oro i kroppen. Bio kanske. Kanske.
Nina skrev häromdagen om att man bara vill ha uppmärksamhet från de som inte visar någon, och jag har ofta tänkt i liknande banor. Och varför vill jag bara ha de jag inte kan få, varför är det bara de som är viktiga? När jag hellre borde måna om de som faktiskt är där och visar det, som jag vet var jag har. Men i hopplösheten, när det svajar och jag hisnar av insikter, falska eller ej, om att jag är ensam i världen och att ingen egentligen bryr sig, så handlar det verkligheten om kanske bara ett par personers (icke-) handlingar som blir en hel sanning. Och de som däremot kanske gör allt det jag vill att dessa oåtkomlingar ska göra, deras handlingar märker jag knappt. Det är jävligt otacksamt och så vansinnigt dumt och ska jag någonsin kunna vara nära någon som vill mig lika mycket och vara nöjd med det?
Jag lyssnar på Teitur och på Bonnie 'Prince' Billy och på annat som är fint.