Här sitter jag och känner mig osvensk. Jag sitter alltså inomhus när det är soligt och varmt ute (säkert 25 grader i skuggan). Som svensk ska man inte göra det. Som svensk ska man vara utomhus när det är soligt och varmt. Annars betraktas man som lite konstig. Jag har en del kompisar som blir helt förfärade när de hör att jag befinner mig inomhus när det är så soligt och varmt ute! Man måste ju passa på att njuta av solen när den visar sig. Jo, visst, det kan jag hålla med om, men tänk om man hade planerat in något annat den här dagen då? Eller tänk om man faktiskt känner för att sitta inomhus; värmen och solen till trots? Under dagar som denna skulle jag vilja vara husägare. Husägare med ett trevligt hus och en ännu trevligare trädgård. För då skulle jag säkert sitta i trädgården och läsa lite, eller kanske skriva lite, eller ligga i en hammock och slumra. Eller dricka en svalkande dryck (kanske Radler, ha ha). Men nej. Jag har inget hus, men väl en lägenhet med en liten tiny balkong som blir så varm så varm att man inte mäktar med att sitta där längre än fem minuter i taget. Och jag har avverkat ett par femminutersintervaller där nu, och nu befinner jag mig alltså ve och fasa inomhus. Snart bär det dock av till föräldrarna, och då ska jag utnyttja deras trädgård.
Annars så roar jag mig med att försöka lösa mitt dilemma.
* Jag är något av en ensamvarg. Det är inte så att jag alltid vill vara ensam, men jag behöver definitivt egen tid, för annars faller jag ihop i en liten hög av utmattning om jag hela tiden måste umgås med andra. Påfrestande für mich.
* Jag vill inte vara ensam. Ibland känner jag mig så ensam och jag vet inte riktig hur jag ska tackla det. Tror till viss att jag klamrar mig fast vid Mr X bara för att jag är rädd för att bli ensam. Och jo jag vet, man måste våga för att vinna, men jag tror inte jag vågar
Inte riktigt än.
Jag kommer dock ingen vart i dilemmalösandet, känns det som. Jag har fastnat, och det nästan fysiskt.