Oj, oj, oj då. Min stackars dator jobbar så det låter som om den håller på att sprängas. Jag har inte direkt en ny dator hemma, och ingen fast uppkoppling heller. Den kombinationen gör min lilla dator till den långsammaste datorn i världshistorien, tror jag. Men det gör inte så mycket. Jag sitter ändå vid en dator dagarna i ända på jobbet, och om/när jag vill komma åt Internet hemifrån så överlever jag både datorns hastighet samt modemuppkopplingen. Det gäller bara att se till så att man kombinerar själva surfandet med en annan aktivitet (diska, dricka kaffe, titta lite på TV) för på så vis behöver jag inte bli alltför uttråkad medan datorn 1. startar upp, 2. kopplar upp sig mot Internet, 3. startar en webbläsare samt 4. plockar fram önskad sida, exempelvis Hypodea.
Har just kollat på Frasier-maraton på Kanal 5 (samtidigt som jag strök en massa kläder som var i desperat behov av att strykas) och de allra bästa Frasier-avsnitten utlovades. Men jag vet inte om dessa avsnitt var mina personliga favoriter. Det som låg som nummer ett på listan hade jag inte ens sett tidigare.
Idag är min första semesterdag och det känns ljuvligt att inte behöva kliva upp i ottan och dra iväg till jobbet. Hoppas bara inte att kollegorna börjar ringa alltför mycket om eventuella frågor eller sådant som de nu utsätts för när jag inte är där
Jo, och så var det ju midsommar också
Och jag har detta år varit med om ett mycket underligt midsommarfirande, och jag har inte den minsta lust att uppleva det igen
Jag och Mr X. skulle fira midsommarafton med ett par bekanta till honom. Fyra bekanta, närmare bestämt, varav två jag redan träffat en gång tidigare. Framåt kvällen anlände vi till de två jag alltså redan träffat, och allt var frid och fröjd. En liten stund därefter anländer de två för mig än så länge okända människorna (ett par), och de hälsar på de andra (eftersom de redan känner varandra) men tar ingen notis om mig. Jag får inte ens ett hej. Jaha. De kanske är lite blyga eller så, tänker jag, men jag tror inte att så var fallet. De snackar med varandra och vi går ut för att börja grilla, och under tiden vi grillar frågar de okända människorna mig om och vad jag läst på universitetet. Jag säger att jag bland annat läst tyska. Varpå det replikeras till mig: Åååhhhhh, vi har också läst tyska! Det är ett så intressant språk! Fast det är ju sannerligen inget enkelt språk! Vi har ju läst en massa poäng tyska förutom våra riktiga studier. Hur många poäng tyska har du? Varpå jag svarar att jag har läst till och med D-kursen. Därefter pratar de inte mer med mig. Däremot pratar de med varandra och de har en jargong av sällan skådat slag. Jag har inget emot folk som svär emellanåt, för det gör jag själv också, men när man i varje mening och som ungefär vartannat ord använder en massa skällsord med köns- samt diverse sexuell anknytning, då vet jag inte om jag tycker att det är OK. Och det var precis det som de gjorde. Jag har i mitt liv tidigare aldrig hört så mycket kuk, fitta, knulla, bögjävel med mer under en och samma kväll. Eller ens från samma personer. Och jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla det, så jag liksom sakta tystnade. När jag sedan fick en fråga om vad jag tyckte om jargongen så sa jag spontant att det kändes som om jag blivit förflyttad till högstadiet igen
Kvällen fortlöpte och vid ett tillfälle frågade de okända människorna mig vad jag jobbade med, varpå jag svarade (utan att slänga in en massa könsord i meningen
), och då sa den okända killen: Jaha! Så då jobbar du med Lasse! Sedan följer denna konversation:
Mea: Nej, jag jobbar inte med Lasse.
Okänd kille: Jo, han jobbar där!
Mea: Nej, han jobbar inte alls där.
Okänd kille: Jo, han jobbar visst med sådana saker!
Mea: Ja, han jobbar med sådana saker
Okänd kille: Ja, precis!
Mea:
men på en annan enhet!
Okänd kille: Ja, precis! Han jobbar där!
Mea: ---
Sedan blandar sig en av de övriga i diskussionen och frågar mig hur det är att jobba där jag jobbar, och jag öppnar munnen för att hinna svara, men:
Okänd kille: Åh, jag vet preciiis hur det är! Lasse har berättat allt för mig! Det är så här att blablabla, och sedan så blablabla, och efter det så blablabla, och Lasse har sagt att blablabla, och man måste ju tänka på att blablabla, och inte minst blablabla, för det är som Lasse brukar säga blablabla, och enligt min personliga erfarenhet så blablabla, och jag har ju ofta rätt uppfattning om blablabla, och blablabla
(babblandet fortgår i typ en halvtimma).
Mea: ---
Så sedan efter ett tag när jag lyckats förmedla en lidande blick till Mr X. så beger vi oss hemåt, och jag tänker i mitt stilla sinne att det är tur att det inte är midsommar så ofta, och det är tur att man inte alltid behöver fira midsommar med dessa människor, för det var sannerligen både första och sista gången för min del.
Jag vet liksom inte riktigt vad som gick fel. Det kändes som om de var ute efter att bräcka mig redan när de klev in genom dörren. Och visst, jag hade säkert kunnat käfta tillbaka, men jag blev på något sätt överrumplad av hela situationen
De var liksom inte som folk som jag umgås med annars. Fast de kanske också kan vara trevliga. Om man lär känna dem. Fast hur ska man lära känna dem om man inte får en syl i vädret i en konversation med dem?
Men nu är midsommar i alla fall avklarad för i år och om inte annat så var det i alla fall en ny och definitivt annorlunda upplevelse
Nu ska jag gå och lägga mig, för imorgon ska jag ut på stan och shoppa födelsedagspresenter och lite annat smått och gott.
PS: Sa jag vad den okända killen hade för smeknamn på sin flickvän? Horan