Hos föräldrar, igen, och hittills går det över förväntan bra. Förmodligen mest för att jag satt internetbegränsning på mig. Nog för att jag internettar, men jag försöker göra det koncentrerat. Och stänga av datorn och sätta en gräns för när jag får sätta på den igen. För att minska rastlösheten.
Jag sover många långa timmar om nätterna men är sömnig hela tiden ändå.
Just nu väntar jag på att den enda vän jag fortfarande har kontakt med häruppe ska komma och hämta mig. Vi ska fika. Fika är bra. Jag hade en bra tanke om vänner nyss, men jag vet inte om jag minns den rätt nu. Det var något sprunget ur insikten att alla relationers varaktighet handlar om att komma över besvikelsen att den andra människan inte är lika fantastisk som man trodde allra först. Det kommer små besvikelser hela tiden, men jag tror den första är den svåraste oftast. Och ju längre tid som går innan den första desto jobbigare blir det (hon som jag ska träffa nu, jag tror det tog 4 år innan jag kunde inse att hon inte var perfekt, och nej det är varken sunt eller eftersträvansvärt). Det är när man har gått igenom några besvikelser som tryggheten kan komma. Tryggheten i att veta fel och brister och acceptera dem. Det är förstås ömsesidigt. Kanske låter jag fantastiskt överlägsen när jag talar om besvikelser, men det gäller för den andra personen också gentemot mig (men besvikelse är det ordet som känns närmast, för det handlar om att just bli besviken när någon inte når upp till de milsvitt höga förväntningar som är uppsatta - och det gör ju ingen). Samt tryggheten i att veta att någon annan känner mig med alla brister och irriterande egenskaper men ändå väljer att vara min vän och tycka om mig.
Jag tror att jag har släppt alldeles för många människor bakom mig. Det har bara blivit så. Kanske är jag för dålig på att hantera de där besvikelserna, eller på att se mig själv falla i andras ögon. Därför är hon som snart ska hämta mig så viktig, för hon är den som varit kvar längst och som fortfarande är kvar (även om det inte är tillnärmelsevis med samma intensitet som det var för några år sedan) trots allt. Och henne vill jag inte släppa för allt i världen. Hon måste vara kvar.
Om vi hade märkt att du var sjuk
att du skulle dö en dag
hade vi slängt oss och tagit för oss av varandra då?
och det är väl allt vi nånsin vet
vi lämnar det här en dag
så vad är det då som gör det så svårt?
-Emil Jensen