Ja förbaskat roligt hade jag i förrgår. När jag åkte hem var jag så glad att jag bokstavligen ville skutta fram. Det var ju ett tag sen.
Nu mår jag väl inte lika bra. Måste packa inför Norrlandstrip men igårkväll mådde jag illa och ville inte röra mig. Nu har jag sovit tio timmar men är fortfarande illamående. Kanske är det läge att kila in på Scheele och köpa Postafen.
Och igår fann jag mig plötsligt liggande på badrumsgolvet, gråtande och hyperventilerande och inte särskilt långt från att kräkas. Allt pga en ytligt sett rätt banal ordväxling som visst inte var lika banal för mig. Det är då man undrar vad som är värt.
Och bland alla trevliga människor i förrgår fanns det någon som till sätt och stil var så vansinnigt lik en gammal kärlek (som det aldrig blev något med) att jag nästan blev förvirrad. Och jag tror nog jag kan säga att vi synkade. Det är något fint och roligt och skönt i att se hur någon annan tittar efter mig och väntar in och på alla sätt indikerar att jag är någon värd att uppmärksamma. Nu var och blir det inte mer än så, men det var fint ändå.
Men. Eh. Nu är det visst bråttom till tåget snart, om jag ska hinna med att köpa de där åksjuketabletterna också.