Ett halvår

Jaha. Midsommar passerad. All-stars-dojorna invigda, med tenniströja och korta byxor. Väldigt skatepunk. På kvällarna yatzy, salta kex och ostar.
Nu har mamma & co åkt hem, vardagen gör sig påmind igen i och med att Flake och drängarna är ute och jobbar. Jag har varit i grannstaden och trängts med ståkkhålmsturisterna på ÖB, jag köpte en kasse full av godis och kex fullproppade med delvis härdat fett (som är farligt). Och filmer; Todd Solondz "Storytelling" som jag ser fram emot att se. Och "Far from heaven" som vi redan har sett men den är så snygg, Julianne Moore är så snygg och miljöerna är ofantligt tjusiga. Och storyn är sorglig.
Och jag köpte söndagstidningarna. Och naturligtvis, idag är det ett halvår sen tsunamin. Och igår skulle min syster ha fyllt 31 år. Men hon blev bara trettio. Jag har alltid varit tre år yngre än henne; nu är jag bara två. Snart är jag ifatt, jag kommer att bli äldre, hon kommer aldrig att bli äldre än trettio.

Tidningarna har tsunami-special och det har jag ju vetat länge, sen jag jobbade på tidningen förra veckan och såg alla TT-texter om tsunamin som redan låg färdiga, i väntan på tryck. Ändå känns det jättejobbigt, jag läser om familjer som har överlevt, jag läser om familjer som har förlorat en eller flera familjemedlemmar. Jag läser och slukar och måste trycka tillbaka tårarna. Det går ju inte just nu, att gråta. inte med två sjuttonåriga killar i köket.

I bilen på väg hem sa min treåring helt plötsligt "Är din syster J död? Är hon borta nu?" och jag sa "ja" och han sa "är du ledsen då?" och sträckte fram sin lilla hand mellan sätena och jag tog den och höll den, den lilla varma, levande handen, fylld av kärlek.

Gud vad jobbigt allt blev nu.