Heja nya Hypo

Igår stod jag i köket, iklädd linne utan bh under, gjorde hummus, lyssnade på Joan Jett, treåringen lekte med pärlplattor. Tamejtusan med håriga armhålor därtill. Alltså jag. inte treåringen. Fick nästan en proggchock av mig själv.
Idag har jag varvat städning med tv-tittande och gosande med cranky bebis. Jag var lite självplågare och tittade på Animal Planet där en galen karl for på Amazonasfloden i femtio dagar för att hitta en anakonda = en orm som kan bli tolv meter lång. Hans mål med resan var att hitta en sån, fånga den i vattnet och släpa upp den på land. Jag gillar inte ormar men jag satt kvar och var äckelfascinerad. På väg mot målet hittade han en massa äckliga ormar som han lyfte upp helt respektlöst. Och alla ormar kallade han för han, det var oerhört intressant tycker jag. Fast storanakondan som han lyckades få tag på i slutet av programmet kallade han för hon.

Anledningen till städningen var att jag fick besök av tori, mycket trevligt, hon fick proggmackor med hummus på och sen rabarberpaj med marängtäcke.
Under tiden som hon var här ringde en telefonförsäljare, vars företag vi brukar köpa tvätt- och diskmedel av. Jag tror att deras policy är att vara superpersonliga och käcka för alla jag har pratat med därifrån är lika käcka. Urjobbiga. Värsta förolämpningen hann han med: "Var kommer du ifrån då?" sa han.
"Småland" sa jag. "Jaha för du låter som Skurt." (För er som inte vet så var/är?) Skurt en grön mjukisgroda, en handdocka som figurerade i TV3 och hans "matte" hette Inga-Maj och "buktalade" ganska dåligt på FUUUUL dialekt)
"SKURT?"
"Ja, eh, haha, hon tanten som sitter med Skurt."
"Jaha, TACK för komplimangen. Vet du förresten, jag tycker att du låter som Loffe Carlsson." kontrade jag med för han lät så där höhö-stockholmsk-gubbig.
"HAHAHAHA! ja, jag ÄR Loffe Carlsson!" sa han då.
Och sen när jag sa min mans personnummer sa han "åh, då har du det bra som får bo ihop med en oxe. Jag är också oxe!"

MY GOD vilken jobbig typ. Fast lite smårolig på sitt hurtiga gubbvis. Jag misstänker dock att han var en ganska ung man.

Jag funderar mycket på mitt skrivande nuförtiden. Förr hade jag åtminstone en ambition att skriva bra, vackert, nu känns det som om jag bara rapar upp fakta. Jag önskar att jag kunde vara mer hemlig och kryptisk. Men det är så svårt. Istället vräker jag mig ut igen för alla att se; här har ni mig och mitt inre.

Nu har jag i alla fall ammat en trött liten feberkille, och tänker gå ner och umgås med min man som har varit borta och jobbat hela dagen.
Ciao.