"Vad är det för konstigt som skiner från himlen?" sa jag när jag kom upp i morse.
"Jag vet inte, jag har ingen aning" sa brorsan. "Det är förmodligen Mao, solen som aldrig går ner".
Det där fick mig på gott humör (som man blir när någon hänger med när man pratar goja). Det var tur, för gott humör har lyst med sin frånvaro sista dagarna.
Jag är lite ledsen för att jag försöker prata om saker jag behöver prata av mig om men bara får ointresse till svar, om jag ens får svar. Då tänker jag att jag ska sluta prata. Låsa in mig i min lägenhet och aldrig gå ut och klippa alla jävla band (överreagerar, jag?). Fast sanningen är nog snarare att jag är så lättsårad när jag är här. Allt är för ostadigt (jag är för ostadig) och rastlös och kan aldrig slappna av så naturligtvis är jag lättare omkullknuffad än vanligt. Jag längtar till att vara för mig själv.
Men imorgon ska jag ta bilen och åka några mil hyfsat rakt österut och där ska jag softa med Corn och kanske äta kaka gjord på glada, omkringspringande ägg. Det är pepp, faktiskt.
det är svenska flaggans dag
och den enda som sjunger det är jag
padampadampadamda