GRIIINIG är jag. Fast jag ska försöka låta bli att bara gnälla.
Ikväll hjälpte min farbror mig att flytta lite möbler från förra lägenheten. Det är inte särskilt ofta jag träffar min farbror. Men av uppenbara anledningar började jag reflektera över släktdrag. Jag känner igen min farmor i honom och jag känner igen gångstilen. Min pappa som är 20 år äldre har samma gångstil och liksom samma hakparti och ögon. Så när vi sitter i bilen och jag försöker ge kördirektiv slänger jag bak en fråga till honom: "J, kan du skilja på höger och vänster?" "Näe, det är dåligt med det. Jag måste alltid tänka efter först."
Tänkte väl. Min pappa har också svårt för höger och vänster, och jag med. Oftast går det, men lika ofta går det fel och jag måste alltid tänka efter ("vilken hand skriver jag med nu då?").
Det känns på något sätt fint att likna någon. Som att höra till. Även om det handlar om en fullständig omöjlighet att lyckas lära in något som de flesta lär sig per automatik (undrar just var i DNA:t den lilla buggen finns?).
Grinigheten ja. Usch. Jag är så nära till irritation och surhet och grinighet och ledsenhet hela tiden, och visst är det väl bra att få ut någon agression kanske men det är ju rent olidligt att vara såhär! Jag vill bara att det ska gå över (vilket det bör göra om någon vecka...). Och vissa personer undviker jag att prata med och när jag pratar försöker jag hålla mig till neutrala ämnen som inte kan gå fel. Och andra börjar jag plötsligen prata allvar med och det är ju intressant hur man interagerar med olika människor.
Nu tror jag att jag ska ge fan i det här och sova. Ju fler timmar jag slipper stå ut med mig själv desto bättre.