Det är lätt att inbilla sig att allt är okej när man har tryggheten av sysselsättning, bostad, pengar. Det fungerar lättare att flyta på och med. Särskilt om man pluggar kan man dölja sig bakom tanken att det blir bättre sen. "Jag ska bara ta den där 20-poängaren först." Men finns inte tryggheten är det så mycket svårare att hålla sig uppe, mycket svårare att leva i sin mysiga intetänkapå-bubbla, svårare att gömma sig bakom något. I höstas var jag rädd att jag skulle krascha totalt när jag inte hade ett jobb att gå till och även om jag inte ramlade så långt ner som jag befarade när det hände, så jo.
Fast gränserna flyttas hela tiden. Har man väl passerat en gräns och tänkt tanken "har jag sjunkigt såhär lågt nu?!" så går det inte att gå tillbaka. Gränsen är passerad och för att chockväcka sig själv igen så måste man sjunka ännu lägre. Annars är det old news och vardag.
En fredagmorgon i januari ringde jag psyk. Det har jag inte skrivit om här och jag har inte berättat det för så många heller. Jag hade gått över en för mig stor gräns ett par veckor tidigare och jag var trött och sliten och rädd efter några dagar som hade krävt för stor ansträngning av mig för att hålla mig på rätt sida. Och jag hade erkänt för mig själv och för någon annan att nä, det här går inte. Det var ett väldigt jobbigt samtal. Kvinnan på andra sidan luren var snäll och trevlig men hon frågade frågor som var jobbiga och som jag fick tvinga mig själv att svara på. Jag hade nog fått komma dit men eftersom jag bodde svart i andra hand var jag inte i skriven i rätt stad och då kunde de inte hjälpa mig där. Hon kollade till och med upp saken extra och ringde upp mig igen. Om det blev för jobbigt kunde jag ringa psykakuten sa hon, men jag har aldrig uppfattat mitt mående som akut på det sättet.
That was that. Och jag överlevde ju veckorna och månaderna efter också, som synes. Och ja, jag är skriven i rätt stad nu och nej, jag har inte ringt igen. Och spärren för att ta det steget på nytt sitter hårdare och den gränsen jag hade gått över när jag ringde sist är nu old news och vardag och jag måste förmodligen ramla ännu lite lägre för att fatta igen...
Det finns så väldigt många ställen där man kan använda ordet "men".
Och idag tänkte jag att jag nog har anledningar att må såhär som inte bara kan klassificeras som ytliga i-landsproblem av en cyniker bland oss. Fast de hör till detjagintetänkerpå.
Och det är ljust ute och jag jobbar lite och har lite dåligt samvete och är lättirriterad och snart är det visst PMS-dags och fy fasiken vad det är äckligt med sniglar. Men jag gillar ljuset och har till sist börjat titta på OC (Adam Brody-dräggel) och jag gillar dessutom väldigt mycket den där
tjejen som brukar gå omkring på mitt tak. Så det så.