Sorg

My dog igår, helt plötsligt. Jag fattar ingenting. Hon var pigg och glad (eller nåja, hon höll ju på att bli en grinig gammal tant precis som skruttis) och sprang omkring och var störig på köksgolvet. Jag plockade upp henne - lite hårdhänt men det har alltid funkat med henne, hon pep inte ens till så SÅ hårt kan det inte ha varit - och strax efter det fick hon nåt anfall och hade muskelspasmer i vad som kändes som en evighet men det var nog inte mer än 10s. Jag blev livrädd men hon hämtade sig och ville ner på golvet igen. Hon knatade iväg mot buren men jag märkte att hon gick lite konstigt, släpade vänster baktass litegrann, så jag plockade upp henne igen, gick med henne i famnen och pratade med henne. Hon klättrade upp på min axel och där började hon få svårt att andas och jag såg lite blod i nosen på henne och ringde Erik och bad honom komma hem.
Sen gick det jättefort. Hon kämpade med andningen och jag såg blod i munnen. Försökte i min enfald att suga upp det med en liten spruta men insåg egentligen att det var lönlöst. Lite konstgjord andning av samma skäl - jag ville känna att jag gjort det jag kunde, men det kändes rätt lönlöst.
Ett kort anfall till med muskelspasmer och så var hon borta.
Erik kom hem och vi fällde massor med säkert synnerligen opassande skämt om döda råttor, tog lite bilder på henne (som jag inte kommer klara av att titta på inom en snar framtid, men nån dag kanske det kommer kännas bra att ha dem), lindade in henne i en gosig strumpa (andras råttor begravs minsann i fina tyger, mina får sockar) och åkte till Bagarmossens djursjukhus med henne. Där fick vi sitta i ett rum med henne så länge vi ville men hela avskedsbiten hade vi ju klarat av hemma. Jag tyckte mest det var jobbigt att inte bara få lämna över henne till nån, utan att JAG var den som var tvungen att gå och lämna den lilla kroppen i ett undersökningsrum. Skit samma om det inte längre var my liksom...

Jag försöker tänka på att det ändå var bra att jag var hemma, att det hände just då. Att jag slapp hitta henne kall, stel och blodig i buren nånstans. Men jag känner mig som han i "Möss och människor" bara för att det hände när jag tog upp henne. JAG hade sönder henne! Fast jag vet att det inte kan ha varit så. Och hon hade tappat vikt på sistone. Erik noterade häromdan att vänsterögat stod ut mer än det högra. Hon har inte riktigt varit sig själv senaste veckan, mer grinig och lättskrämd än tidigare. Så nåt knas var det nog med henne.
Men OM jag inte plockat upp henne just så...?

Det hela är så snopet på nåt vis. Här har jag varit beredd sen i vintras på att Skruttis, som är nästan 1½år äldre än de andra två, ska dö - åsså går de två andra bort före henne. Så skulle det ju inte alls vara. =(