Mjölkskumsknark

Det är lite upp & ner just nu och jag vet inte riktigt varför - kanske är det inte mer än att jag reagerar på den där lilla osäkerheten att inte riktigt veta var jag ska sätta ner nästa fot... igår var en riktig pissdag. Hade sovit illa och toköverreagerade på precis ALLT.
Jag tror att jag antingen känner eller tänker - åtminstone är det ofta svårt att hitta ord och nån logisk röd tråd i mina känslor när de är som starkast. Således är det näst intill omöjligt att svara på frågan "vad är det?" när jag sitter och tokgråter över frukosten och det enda jag vet är att allt känns jättejobbigt och att det knappast rör sig om att gurkan är slut eller nåt sånt... det är skitjobbigt att inte kunna svara på den frågan eftersom man så lätt blir avfärdad om man inte kan motivera sina känslor. Det är väl klart att man inte storgråter för ingenting? Nä, men för en massa svalda småsaker som inte går att sätta fingret på just då, kanske? Jag vill bli bättre på att inte svälja dem men det går på automatik än så länge. Men när jag gråter vill jag bara bli kramad.

Så bläigt som allt kändes igår var jag nära att skita i att åka in till stan och råttfika med Vicky, men jag är glad att jag åkte. Visserigen glömde jag min astmasprej och fick så klart ett anfall när jag sprang till t-banan (och missade den med två trappsteg) men på nåt vis lyckades jag undvika en panikattack över att inte kunna andas - och gör jag bara det går det över på 20min eller nåt. Och NÅT ska man ju sysselsätta sig med på väg in till stan - andas är en lika bra sysselsättning som nån annan!
Vi drällde runt på Söder ett tag på vårt vanliga planlösa vis - två veliga människor som träffas kan bara bete sig på ett vis liksom! - innan vi lät råttorna hälsa på varandra på en parkbänk och så småningom hittade till ett fik där vi kunde gömma undan svansarna lite.
En kladdkaka, en chai (jag skulle kunna börja knarka mjölkskum, gärna med lite råsocker på) och några timmars tjatter senare var världen ett rätt bra ställe igen. Vicky är bra - en alldeles perfekt blandning av djup och eftertänksamhet och flams. Jag uppfattar det som att vi har en ganska likadan värdegrund att stå på, även om vi ganska ofta tittar på den från olika håll - det är först när vi börjar prata som vi upptäcker att vi beskriver samma sak från varsin ända. Sånt är skönt, tryggt och hemvant samtidigt som lite nyskapande liksom. Inget omvälvande, hemmatamt med ett stänk av nytänk. Typ. Äh. Mitt huvud känns vårtjockt och bihåleinflammatoriskt, jag ska inte ge mig på fler försök att hitta ord nu.
Bara konstatera att världen känns bättre idag än igår, och det är jag fan tacksam för!