Har just sett Spanglish och gillade den (tjejen som spelar dottern i den vita familjen är otroligt bra!). Mer tänker jag inte säga om den mer än den lockade fram de där kärlekskranka (JAG VILL SITTA NÄRA OCH HÅLLA HANDEN OCH VARA FÖRÄLSKAD OCH HÅNGLA) känslorna igen. Under så lång tid nu har jag inte ens känt mig intresserad. Och även om det på sätt och vis är lugnt och skönt så är det mindre skönt att känna sig död. Och även om det är frustrerande och gör ont att trängta efter kärlek och hud så är det åtminstone ett tecken på att jag lever. Och det ska en film till att få mig att känna mig levande, är det bara jag som ser en ironi i det?
Dagen har varit bra men jag känner mig så märkligt flytande och odefinierbar. Så mycket osäkerhet, så svårt att landa i mig själv. Tidigare var jag tvungen att fly mig genom att våldgästa Nina som egentligen hade annat för sig och när jag satt i hennes soffa var jag fortfarande orolig och rastlös men jag var åtminstone inte lämnad åt ett jag som jag inte känner igen och vars handlingar jag inte kan beräkna.
Jag vill kunna definiera mig själv och jag fattar egentligen knappt vad det är jag säger men jag skulle vilja samla ihop det här som är jag och placera mig på en stol och veta att DÄR är jag. Alla de delarna är jag. Just nu känner jag bara som att jag tänker genom ett fragment av min hjärna och att resten av mig är helt utan kontakt med det fragmentet.
Och nej jag vet inte jag vet inte men kanske håller jag på att lossna.