Om jag ska säga hur det egentligen är så går det naturligtvis inte eftersom det finns så mycket Spärrar. Men jag tänker på hur jag nog hela mitt liv har väntat på att någon ska dyka upp och Förtjäna Mina Förtroenden. Inte för att förringa mina vänner nu, men de är för all del mänskliga och det är nog inte något mänskligt jag har väntat på, egentligen. Jag har alltså gått omkring hela mitt liv och väntat på Han som ska Se (ja, det är nog en han, för i det här har jag också vävt in den där förbaskade kärleken) och där det ska vara helt naturligt för mig att berätta sådant som jag inte kan berätta för andra. Det är särskilt en sak som jag verkar helt inkapabel att prata om och har alltid varit och det är inte särskilt längesedan jag tänkte att när jag träffar Den Där Killen, då ska det falla sig naturligt att berätta det där.
Nu har jag ju, faktiskt, insett att det inte fungerar så. Jag kommer inte träffa någon som osjälviskt tar in hela mig och som jag bara kan anförtro mig helt åt. Mina spärrar kommer hålla mig kvar så länge personen i fråga inte är en robot (eller psykolog, okej, fast nu syftar jag på "riktiga" människor och min föreställningsvärld). Mina spärrar tar alltid mycket stor hänsyn till att människor omkring mig har egna problem som förmodligen överstiger mina och jag ska inte belasta dem med mer. Och även om jag nu äntligen skulle få till något sorts förhållande av det mer romantiska, kärleksbaserade slaget så kommer jag ju inte som av ett trollslag kunna prata om saker som jag har spenderat nästan 20 år med att låta bli att tänka på och prata om med någon. Det fungerar ju inte så. Allt kommer inte automatiskt att bli bra och det kanske är en självklarhet för er men det var inte särskilt längesedan jag i en aha-upplevelse insåg att man inte nödvändigtvis blir lycklig för att man har ett förhållande (jag är helt seriös nu alltså). Eller att det inte finns någon annan människa som mirakulöst kan träda in i mitt liv och göra det bra. Det måste jag göra själv (fast egentligen väntar jag ju än och det är ju det som är så jävla sorgligt).
Och jaja, kalla mig bitter då och få det överstökat.