Jag känner mig trött. Jag borde gå hem snart, och det ska jag också. Det är bara så lugnt på kontoret den här tiden på dygnet. Det är nästan inga människor kvar på sina kontor, och alla besökare är utelåsta efter klockan 17.00. Det är nu man har tid att göra allt det där som man inte har tid eller ro att göra under dagen. Fast jag vet inte om jag är mer effektiv nu. Det är nu som reflektionerna börjar smyga sig på och emellanåt drömmer jag mig bort lite. I kylskåpet finns det falska potatisbakelser. Jag tror jag ska ta en sådan. I know, jag borde åka hem och äta middag, men jag är hungrig nu, och det enda ätbara som finns här nu är potatisbakelser. Så det så.
Kom på när jag var ute och cyklade i lördags att jag trivs väldigt bra just den här tiden på året. Den snöfria delen av året. Jag älskar verkligen att vara ute relativt tidigt på morgonen, eller relativt sent på kvällen, när det är lugnt och tyst ute, och det enda man hör är fågelsång. Balsam för själen, som det brukar heta. Och så längtar jag efter den där första sommardagen. Min definition på årets första sommardag är när man är ute och det är soligt och det blåser, men det blåser varmt
Såg en intervju med Joyce Carol Oates på TV i lördags. Den var riktigt intressant och jag vet inte hur det kommer sig att jag fortfarande inte läst något som hon skrivit. Kollade upp henne lite och såg att hon ju skrivit massor med alster
Någon som kan rekommendera något?
Ska till gamla hemstaden (ehrm, stad och stad
) och fira systerns födelsedag om ett par dagar! Det ska bli roligt! Äta tårta och leka med hunden och umgås med familjen. Härligt! På väg dit kommer jag dock att passera stället där han bor. Han som vill att jag ska komma och hälsa på. Han som vill träffa mig. Ja, helt enkelt han
Och visst, jag vill gärna träffa honom också. Det är inte det. Men jag vet vad som kommer att hända, och än så länge har jag kunnat motstå frestelsen (inte så svårt när det är en massa mil mellan oss) men jag är ju inte dummare än att jag vet vad ett besök där skulle resultera i. Men trots detta, trots att detta förmodligen är det bästa och det mest korrekta beslutet jag kan fatta så känner jag mig inte helt övertygad. Kanske det är något jag missar? Tänk om han inte kommer att hålla kvar bekantskapen med mig nu (jag vet att om så är fallet så var det ju lika bra att det gick som det gick i alla fall
)? Men jag känner mig starkare. Vågar tro på mig själv och vågar tro på mina beslut, även om de är svåra att fatta (åtminstone i det här fallet, och åtminstone vad gäller mig). Men ibland kan jag inte låta bli. Vill flörta, om än bara lite. Blir liksom så tvetydigt då.
Nej. Ut i kylan nu. Det regnar ju åtminstone inte.