PKTÖNT

Idag ruttnar jag på hela kursen och på maskinbranschen och på småhålor i södra norrlands kustland. Att jag jämt JÄMT ska känna mig som ett jävla freak och en glädjeförstörare. Och att alla jämt JÄMT ska prata skit om alla och förlåt att jag inte tycker att det är så roligt med skämt om bögar och negrer. Förlåt att jag inte tycker att Gudrun Schyman är en manshatare. Jävla skit vad arg och less jag är.

Det vore mycket enklare att skratta med, rakt och glatt, utan tveksamheter i rösten, åt de konstiga skämten. Men jag kan verkligen inte låta bli att vara en smula kritisk, att ifrågasätta. Och stämningen blir lite fadd, lite sådär "nu-står-vi-här-och-skrapar-med-foten-i-marken-istället-för-att-flabba-så-där-hjärtligt", och det är MITT FEL men jag kan inte låta bli, jag skulle inte gilla att leva med mig själv om jag aldrig vågade säga emot.
Och idag pratade vi om män och kvinnor och olikheter och likheter och att vi INTE är välkomna i maskinbranschen, nähä, varför vill ni ha oss på den här förbannade kursen då? och när en kvinna väl är i branschen och har samma jargong som männen - då är det JÄTTEFEL för då är hon inte sig själv, och det tycker inte läraren om. buhu, stackars dig, din stockkonservativa kristdemokrat. Vaddå, en kvinna kan väl ha olika sidor, så gör ALLA, har olika roller i olika sammanhang. Ska hon sitta där med blid röst och vara söt bara? Nej för fan.
Blbläbläblä att jag alltid ska behöva vara den sura dåren som säger emot. Men jag häpnar ju så att min haka faller i marken och fanimej ger utslag på richterskalan.
Men jag är stolt och kan sitta här med rak rygg för jag vet att jag inte nickade med. Jag försökte inte hålla mig lugn och tyst för att bli omtyckt, jag ifrågasatte med vass röst men efter ett tag när dumheterna haglade i marken gick jag därifrån med värsta gråtklumpen i halsen, fick gå och sätta mig bakom en bandyrink och blinka bort tårarna och skicka sms till min fina jämställda man som tycker att sånt där är dravel och sen kom han farande i bilen och jag fick sitta där och mumla ur mig allt som hade sagts.
Jag blir alltid gråtig när jag är tvärförbannad. Dumt.
Det är på ett sätt bra att bli nedtagen på jorden, när jag internethänger med folk är det ju ganska självklart med jämställdhet och att bögar och invandrare liksom är som alla andra, men här är det så långt kvar. Det här är inte Stockholm. Och det märks.

Anyways, efter den där drapan kan jag nu lugna ner mig lite och säga att jag har blivit förkyld. Sugigt. Och vi som ska åka ner till Småland torsdag morgon. Får se hur det blir. Barnen är också sjuka och mannen likaså. Bläblä.
vi har äntligen fått ordning på tv:n, vi slängde parabolen åt skogen och har fått boxer installerat så igår satt vi med vidöppna munnar och tittade lyckligt på Extreme makeover - home edition. Roligt. Sen somnade vi mitt i glädjeyran.
Imorgon får de på kursen klara sig utan sin jobbiga feministtönt för jag ska vara hemma och vara sjuk.