Fear of the pollen count

Igår kom min familj och hämtade mig på jobbet/skolan och fick beundra min fantastiska körteknik ett tag, sen åkte vi och storhandlade och åt hamburgare allihop. Tidigt i morse vaknade jag av att lilla sonen var så förskräckligt varm, och nu har han legat på konstant 39 graders feber hela dagen trots febernedsättande. Framåt kvällen började även stora sonen nysa och bli alldeles täppt.
Min man var ute och jobbade så jag pyjamasade på pojkarna, tandborstning, näsdroppar osv, och sen ut i bilen. Ringde kompisen och fick komma och få annan sorts febernedsättande och jag sa "släng ut det på bron så att du inte blir smittad" men den darlingen kom ut och jag var så glad att se henne, min älskade fina kompis, vi har träffats så lite på sistone och jag saknar henne. Hon gav mig en ask medicin och vi småpratade lite och jag ville nästan gråta och falla henne om halsen, för så stort och värdefullt kändes det att ha en fin vän på nära håll, en som jag kan gå ut och gå med när jag vill, åka till stan med, slänga käft med, dryfta småbarnsproblem med. Och inte att förglömma - åka till en kväll och få medicin när jag själv är utan.

Den stora pojken somnade direkt i bilen, den lilla var vaken och jag har ammat, ammat, ammat honom hela kvällen och hans brännheta nacke har vilat mot min arm och hans fjuniga skalle har varit het och lite svettig. Stackars stackars lilla ongen. Nu sover båda två och är superförkylda. Mina fina små barn.

Jag förväntar mig nästan en förkylning själv. Vi får se. Jag mår lite halvkonstigt, fryser som fan emellanåt, är trött, får lite hjärtklappning då och då. Vill tro att det beror på lite stress. För jag känner mig stressad.

Jag har tackat ja till jobbet nu, redigeringsjobbet alltså. Tamejtusan.