Nåldyna

Skönt att Hypodea är igång igen! Jag har haft abstinens!

Mycket tankar och känslor som aldrig kom på pränt och det kanske var lika bra det. Upp och ner, som vanligt.

Det har varit turbulent på jobbet igen, inget allvarligt men sånt där som suger ut all energi ur en. Men så kommer en vän förbi och muntrar upp mej, eller jag blir inbjuden till nån på tjejkväll, eller bästa vännen kommer över och bara pratar en kväll, och så får jag ny kraft och orkar en bit till.

Efter alla migränanfall jag haft på sistone fick jag komma till en sjukgymnast igår för utredning. Det slutade med en remiss till akupunktur och sen gick det undan! Hon ringde imorse och jag fick tid direkt, kl 9!

Så nu har jag varit där på en första behandling. Fick en nål i hjässan och två i högra handen och sen fick jag ligga där och slappna av till musik i en halvtimme. Jag hade aldrig gjort nåt sånt innan, men det var inte så farligt. Det låter ju lite läskigt att bli fullstucken med nålar, men det gjorde inte så ont, bara lite när hon skulle skruva på dom. Kände mej som en mycket avslappnad nåldyna :-)

Sen har jag läst en bra bok också. Paulo Coelho "Vid floden Piedra satte jag mej ner och grät". Lite samma stil som Alkemisten, men ändå annorlunda.

Han pratar om "den Andre" - att man inte lever det liv man egentligen vill utan som nån annan, som inte vågar ta risker utan hela tiden stannar i det trygga, samlar pengar på hög för ålderns höst och inte vågar följa sina innersta drömmar.

Känner igen mej i det där, men det är så svårt. Nånstans finns alltid den där kombinationen av uppfostran och självbevarelsedrift som ändå får mej att välja trygghet och bekvämlighet, av gammal vana om inte annat.

Visst vill jag följa mina drömmar och leva i ögonblick, våga lita på kärleken och låta ödet styra, men hur gör man? När det väl kommer till kritan landar man alltid i vardagen ändå på nåt vis... Och då är det rätt bra att kunna betala hyran.

Önskar ibland att det kunde komma nån sån där inspirerande person och förvandla mitt liv så jag plötsligt kunde se alla drömmar och möjligheter och våga... hmm? Ja vad skulle jag våga egentligen? Felet kanske är att jag inte har tillräckligt med drömmar?

Han pratar om Guds-tro, att Gud eller "den heliga jungfrun" eller nåt sånt leder våra steg och förser oss med det vi behöver och det låter ju bra, men så spektakulärt på nåt vis. Var finns en Gud som håller i vardagens oglamorösa småbekymmer, bland falukorv och räkningar?