Nyss gick hon. Kompanjonen som aldrig hälsar när man kommer på morgonen. Nyss lämnade hon alltså jobbet och ojade sig över att hon inte hade någonting planerat inför helgen. Hon hade varit så upptagen nu under veckan att hon inte hade hunnit planera in några helgaktiviteter. Och min tanke är vi är verkligen olika. Inte nog med att jag hälsar på folk på morgonen, jag har definitivt ingen ångest över att inte ha något särskilt inplanerat under helgen. Det är nästan tvärtom; när jag har saker inplanerade (de må vara hur trevliga som helst) så brukar jag alltid fundera lite över när jag då ska få tid att ta det lugnt och inte göra någonting särskilt, alternativt göra de här sakerna som jag aldrig hinner annars. Men så är det. Vi är olika och så lär det också förbli.
Jag har som sagt inget speciellt inplanerat i helgen. Kanske ska njuta av det härliga vädret (om det nu behagar stanna kvar här över helgen
)? Om jag skulle hålla kompanjonens tempo skulle jag falla ihop i en liten hög efter ett tag. Och det är verkligen inget roligt alls.
Alltså. Min lugg. Den är bra på alla sätt och vis utom när den blir för lång. Och det är tämligen svårt att förutspå när detta inträffar, för det slår liksom bara till en vacker dag. Eller natt. För igår var luggen helt OK, men idag är den allt annat än det. Nu kan man inte göra någonting med den och den envisas med att dela sig precis vid mittbenan. Snyggt. Nej. Och det går inte att göra något åt det. Förutom att klippa luggen lite igen. Då kan man göra på två sätt. Antingen försöka hålla ut lite och ringa frissan och be att hon kapar av den till acceptabel längd igen, eller så få ett smärre bryt någon kväll och helt sonika klippa luggen själv
Jag vet tyvärr hur det oftast brukar sluta
Man tycker liksom att rakt, rätt långt hår med lugg inte borde vara till så mycket besvär, men det är det. För mig i alla fall. Och ibland. Sure thing.