Egentligen är jag lyckligt lottad. Min migrän är en lindrig sort, jämför med mycket annat. Jag kan åtminstone hålla mej på benen om jag måste.
Den slog till över lunchen, kollegan mittemot blev plötsligt så dimmig i ansiktet. Första gången jag fick migränaura trodde jag det fel på ögonen. Att först se dimmig och sen se blixtrande zick-zackmönster känns rätt läskigt innan man vet vad det är... Som tur är går det över på en halvtimme ungefär.
Två intelligenta värktabletter har slipat av dom vassaste kanterna på smärtan, nu ligger den bara som en tung sten och småskaver i hjärnan.
Om 20 min ska jag iväg på ett möte, som jag befarar kommer att bli tämligen tjafsigt eftersom diverse deltagare har olika bild av syftet med mötet. Där ska jag presentera min bild av verkligheten och försöka se sammanhängande ut, trots att huvudet är fullt upptaget med att hålla ihop. Sen ämnar jag släpa mej hem och inta sängläge, det blir inte roligare än så här idag...
Slutgnällt, nu ska jag försöka samla ihop mej, bita ihop tänderna och överleva resten av den här dagen.