Antimatchningstendenser: sätter på mig ett rosacerise (jag vill ha in ett t där men det ser ju inte klokt ut) linne till mina rosarandiga pyjamasbyxor (jag använder pyjamasbyxor som mysbyxor) och kräks nästan. Byter till ett rött linne istället och se, genast blir allt mycket roligare.
Ögonen ser lite väl rödsprängda ut och kliar lite också så linserna åker ur och gamla glasögonen på. Avskavda, flammiga, repiga och för svaga. No like.
Jag mår nog lite sådär men det är en ständigt pågående diskussion i mitt huvud om hur jag egentligen mår. Om jag inte bara är uttråkad, om att jag borde skärpa mig, om att andra förmodligen mår mycket mycket sämre och ja jag vet att man inte ska tänka så men vad hjälper det? Dock känner jag igen det från för ett par månader sedan då det var exakt samma kaos i huvudet så det är väl lite så jag reagerar... Sugigt bara att jag efter mycket om och men faktiskt tog mig själv på allvar då. Men nu är det tillbaka på noll igen. Känner igen pendlingen mellan bra och dåligt också som får mig att ifrågasätta mig själv hela tiden. Och att jag har svårt att få hypodeatexter skrivna. Och ja.
Aj, nu fastnade jag.
När jag stod och diskade nyss så fastnade tankarna på ett minne. Sommaren 97 när jag hade en kort historia med en kille som gick natur och var ett år yngre än jag. Jag hade spanat lite på honom ett tag för han var SNYGG men suttit och pratat med honom på någon studentfest och kommit fram till att vi kanske inte var helt kompatibla av någon anledning jag inte kan komma på nu. Några veckor senare när jag var lite på lyran var dock den tanken helt bortblåst när jag var på stadt med en kompis och högg tag i denna yngling (haha) och inte släppte taget om honom. En av mina få riktigt lyckade uppraggningar och jag minns knappt någonting från kvällen mer än att vi hånglade på dansgolvet, och att han var nykter. Han var även en pojke som ringde dagen efter och sådana har jag aldrig varit van vid. Efter tre dagar av smådejtande bestämde jag mig dock för att detta inte skulle gå och att jag bara skulle må illa av att försöka ändå. Sommaren gick vidare och jag hittade mig någon annan som lämnade större spår efter sig. Den här killen jag dumpade glömde jag nästan bort.
Något år senare undvek han mig fortfarande och jag fick veta på omvägar att jag tydligen krossat hans hjärta rätt ordentligt. Jag har stött på honom någon gång här och där och han är fortfarande mycket yummie men han pratar inte direkt med mig.
Nu funderar jag på vad som hade hänt om jag bitit ihop. Jag vet ju att det sällan fungerar när jag känner fel magkänsla men försöker ändå bara för att jag så gärna vill. Men är det inte så andra gör? Att det kanske inte känns wow från början men att känslor kan växa fram. Egentligen helt oväsentligt att grubbla på för det är snart 8 år sedan och gjort är gjort. Men jag vill se vad det är jag gör och har gjort. Mönster, mina vänner.
Och idag lyssnar vi på Stefan Sundström:
Om någon skulle älska dig och tycka du var bra
då är han en idiot som inte är nånting att ha.
Så tror jag att du mumlar i ditt akvarium,
men ingenting hörs när du rör din vackra röda mun.
-Fisk i en skål.
(Förresten: häromdan kom jag på att pizzerian i hembyn - en av dem, den som var bäst då det begav sig - heter Pizzeria Tori. Haha, jag har namn efter en pizzeria.)