SO SALLY CAN WAAAAIT

Idag känner jag mer, fast inte på ett bra sätt kanske för jag är mest onöjd. Det känns som om jag håller på att glida ner och fastna rejält i en liten hemmafrufälla, jag har blivit så rasande effektiv och det är ju inte medfött utan det har bara blivit så efter all övning. Jag kan städa två rum grundligt, laga barnmat, koka lingonsylt, byta två blöjor, laga vuxenlunch, äta och ta en tupplur på i runda slängar två timmar. Det är ganska snabbt. Och som sagt, det är inte medfött utan jag har bara fått god övning.
Jag känner mig så ickeintellektuell. Det här har jag skrivit om tusen gånger förr, jag har rasat ner i självömkansträsket kanske, men låt mig då vara där en liten stund, det går snart över. Jag känner mig i alla fall så banal. Här går jag liksom med mina breda lår och gör präktiga saker. Hej abstrakta samtal? Never heard of it. Här är det praktiska samtal som gäller hela tiden. Jag känner mig helt off och efter och när jag läser alla smarta stadsmänniskors dagböcker och deras tankar och samtal så blir jag alldeles... öh. Jag sa det till min mamma i telefon idag, att jag känner mig..."öh..." och då fyllde hon i "konturlös?" och jag bara YES, det är ordet. Som en stor geleblobb som flyter omkring i vårt röda kök med en dammtrasa i ena handen och en syltslev i den andra.
I grunden är jag ju inte dum i huvudet, det vet jag, men just nu är jag det. Trög. Så idag var jag jävligt missnöjd och arg och vrång och gastade till min man "jag vill inte vara en hemmafrUUUUU!" och så bestämde vi att han fick vara hemmafru och jag skulle ut och köra traktor och ta hand om djuren men då dök något annat upp så jag fick stanna inne och laga mat och han var tvungen att ta traktorn och åka iväg. PAAAH, just idag, fet ironi.
Fast att öppna en konservburk med Tom Ka-soppa och sen häva i några fiskfiléer och koka ris var inte jättesvårt.

Men innan Flake gick ut så gick jag upp till vårt sovrum för att få ligga i fred i sängen med mina tankar ett tag, men jag hann knappt lägga mig förrän jag somnade. Jag har sån fet sömnbrist och är trött jämt.

Ibland tänker jag "men fan Corn var lite mer långsiktig i dina tankar", och att jag är ju blott 27 år gammal (åkej snart 28) och jag kommer nog att hinna med allt det andra. Men tänk om det är för sent då? Om jag hemmafruar mig ett litet tag till så kanske jag blir helt förlorad, jag kanske slutar tänka en enda abstrakt tanke och det kanske växer ut mintgröna jumperset på min kropp och praktiska foträta skor och tantfrisyr och så kan jag helt enkelt inte slippa undan? Det kanske förändrar min hjärna att vara så här? Hjärnvindlingarna kanske plattas ut en smula och så är jag trögare, for ever.
Hu, nu känner jag ett starkt behov av att dra till stan och köpa hårfärg och färga håret svart. Ett sista desperat försök att vara alternativ och ungdomlig. Hjälp! Jag kanske har en tidig trettioårskris. Eller så är det bara mitt vanliga jag som ger sig tillkänna, den Oerhört Rastlösa Corn. Det är egentligen ett stort under att jag har bott här i hela fem år.

Fast jag ÄR inte hemmafru. Jag är föräldraledig. So is my husband, vi är nästan heltidslediga båda två så det är lyxigt. Det är bara det att jag har blivit så effektiv och då är det lätt att fastna i den rollen för att det är bekvämt. Jag städar mest och jag känner mig mer stressad av städlistan så jag städar och bockar av. Det här är en dålig fördelning som vi måste komma ut ur. För att vi vill.

Vi har någon konstig samlingsskiva där det är en massa nittiotalsmusik på. Och så den där Yellow av Coldplay. Åh vad den är grym. Jag måste bara stanna upp i köket och stå still när den kommer. Coldplay är ett sånt där band som många gillar men som alla recensenter hatar.

Och så Don't look back in anger med Oasis. Nittitalsnostalgi. Det var alltid Noel som sjöng bäst.

Idag ska vi titta färdigt på Mystic River.