Vet inte riktigt vad det är som rör sig. Vinter och vintersol. Våldsamt vacker utsikt från det höga berget. Väckt av katten efter elva timmars sömn. Den här oron oron oron. Och så Tomas Andersson Wij i mina hörlurar igår på bussen (jo, cd-spelaren återuppstod) som fick mig att börja storgråta. Jag har citerat delar förut, men det vill sig så bra just nu, när jag är där jag är.
Det finns stigar du trampat som aldrig försvann
fastän snön la sitt täcke, fastän skogarna brann.
Och du hörde ett rop, det är därför du går
genom en dimbank av minnen, genom tjugo långa år.
Skogarna tiger men de glömmer ingenting.
Sen ditt första simtag har de slutit en ring
runt glädjen och skräcken, runt verklighet och dröm.
Du ser huset på håll och allting svajar en sekund.
Det tänds ett ljus i fönstret när du kommer i allén.
Lille grabben han är vaken trots att timmen är sen.
Och alla somrar de far som en rysning genom dig.
Det är härifrån du kom, det här är sanningen om dig.
Och nu ser du honom klart och du ropar hans namn
och han springer emot dig, hoppar upp i din famn.
Ta, lyft honom så högt att han ser världen bortom byn.
Säg att livet bara börjat. Ta det svarta ur hans syn.
Tomas Andersson Wij /Sanningen om dig