Jag är så fruktansvärt uttråkad. Eller det är mer som en kombination av att vara uttråkad och att vara uppgiven. Det känns som om ingenting är roligt längre. Ingenting ger mig den där energikicken som jag så väl behöver. Ingenting att se fram emot. Fast där har jag ju bara mig själv att skylla; det är väl bara att hitta på något roligt, planera in en resa eller något. Men jag ids inte.
På torsdag ska jag dock fika med ett par kompisar. Det ska förvisso bli trevligt. Faktiskt. Det är jätteroligt att umgås med dem (även om jag här framstår som ironisk så är jag just här inte det), och dessutom så ska de komma hem till mig och fika, så jag behöver inte uppbringa energi för att ta mig genom halva stan för att träffa dem. Som om stan är så himla stor i alla fall
Men nu måste jag ju fundera ut något som jag ska bjuda dem på. Har en liten idé redan och den kommer nog att funka bra. Man behöver inte göra en nobelefterrättstårta. Nej, det behöver man inte. Så det så.
Och på lördag är det fest med samma gäng. Det borde jag också se fram emot. Fast på något sätt så gör jag inte det. Det enda jag tänker på är att jag kommer att komma hem sent och vara trött på söndagen när jag borde
Ja, vad borde jag, egentligen? Ingenting särskilt, vad jag vet, men jag kan säkert komma på en mängd saker. Som att träna, laga mat inför den kommande veckan, städa, titta på TV, umgås med andra, handla, ta en promenad i solskenet, läsa
Och det tar sannerligen sin lilla tid. Fast jag behöver ju inte göra allt det där. Lätt för mig att säga men inte lätt för mig att inte göra.
Nej, och så har jag inte hört något från Mr J. på sistone. Gone with the wind, eller nåt. Och varför skulle jag bry mig om det? Ja
Det kan man fråga sig. För att jag är jag och för att jag bryr mig. För mycket, oftast. Fast han kanske inte har tid nu utan har hittat en jojkande Heidi att spendera sin tid med. Ja, ja. Det återstår väl att se. Snart kanske det dyker upp ett livstecken och då kommer jag säkert att sprudla av glädje igen. Vilket skämt. Man ska ju själv vara sin egen lyckas smed. Vem kom på det? Och kan någon producera en manual angående det? Tack.
Och en annan sak som till en början verkade rolig har nu bytt skepnad. Vi pratade lite löst om att han en typ inflyttningsfest här i våra nya lokaler nu, bara för att fira att flytten är över (för den här gången
) och för att ha något roligt att se fram emot. Ja! Låter roligt! Men så dyker El Jefe upp och börjar blanda sig i och plötsligt så verkar det där spontana kalaset bli en uppstyltad tillställning där El Jefe med största sannolikhet säkert dessutom kommer att hålla tal
Guuud. Det orkar jag bara inte med. Inget ont om tal, men
Äsch. Jag ids inte debattera det mer.
Dessutom är det svinkallt på mitt rum. Ja, dagens i-landsproblem, jag vet. Men jag är normalt sett rätt frusen av mig och att jobba i ett halvkallt rum gör att jag fryser ännu mer och att mina händer intar en nollgradig temperatur (så känns det i alla fall). Om jag vore en tecknad superhjältinna med superhjältinnekrafter så skulle min specialitet vara att jag kunde förfrysa folk med mina kalla händer.
Det är kanske det som jag ska ägna resten av dagen åt att utöva mina superhjältinnekrafter?! Om någon är i behov av att få någon nerfryst så är det bara att höra av sig. Jag ska då genast hoppa in i min MeaFarkost och komma till undsättning!