Anar jag en hypo-dagbok?

...frågade Erik när jag lite muttrande konstaterade att han lyckades få mig att tänka sex för första gången på typ en vecka - jag börjar visst hämta mig från årets andra bamseförkylning.
Jag förstår då rakt inte vad han pratar om. Skulle JAG? *tssss*

Kärlek är en bra grej. Med några små ord få fram så stora känslor. Tränga undan den ångest som jagat mig hela dan. Det känns som jag gråtit 80% av tiden idag men det handlar nog inte om ens tio egentligen. Det bara känns så. Men att ändå, mitt i mörkaste misär veta, se, KÄNNA den där kärleken, det som faktiskt får mig att inse att det inte alltid känns såhär svart och således faktiskt inte är läge att ge upp. Det är stort.
Att även när jag är så avstängd att jag inte orkar känna ändå veta att jag älskar. Och är älskad. Det är stort.
Att visserligen ibland vara livrädd över att inte orka, inte räcka till, men ändå vägra ge upp för det är ju det här jag VILL HA och behöver. Även om jag inser att det inte kommer bli friktionsfritt, konfliktfritt. Stort.
Att - och tro mig, det här är revolutionerande! - för första gången verkligen känna att den här personen kan jag se mig ha en familj med, bli gammal med. Stort som fan.
Inte undra på att jag blir rädd ibland.

Men jag ska klara det här. VI ska klara det här!
Jag önskar att jag kunde hoppas på att göra det utan massor med fler tårar men jag känner mig själv för bra för att tro på det. Hopplösheten, håglösheten och uppgivenheten kan försöka bäst de vill - jag tänker inte ge upp.
För det här är vad jag vill.

(ja, titta, det blev minsann en dagbok ändå!?)
Och det är klart, lite sex vore inte helt fel det heller.
Jag vill hångla.