Jag behöver inte förklara mej
Jag behöver inte försvara mej
Jag ska sluta be om ursäkt för saker som inte är mitt fel - ingen respekterar en mes.
Samtidigt borde jag vara mer lyhörd, lyssna in och vara ödmjuk. Och ha tålamod... vad jag hatar detta jävla tålamod som jag bara inte har!
Inuti mej har jag en sorts kompass. Alla tidigare erfarenheter och intryck, fördomar och förutfattade meningar knådas ihop till sorts livsfilosofi som styr mina reaktioner och handlingar.
Att alltid bara bedöma allt utifrån tidigare erfarenheter gör att man ser allt genom färgade glasögon. Att inte dra lärdom av sina erfarenheter är att vara oförsvarligt naiv.
Så länge man alltid gör på samma sätt får man alltid samma resultat. Om man vill förändra livet måste man alltså göra något nytt, annorlunda.
Viljan att passa in, att bli accepterad. Ändå vill ingen vara som alla andra, utan unik och speciell. Se mej! Bekräfta mej! Duger jag?
Nånstans bland alla motsägelsefulla floskler borde det finnas en balans. Fast hittar man den blir man väl äckligt trist och lagom?