Är det nån som har sett min hjärna? Jag är alldeles säker på att jag hade den nån gång förra veckan, men sen har jag inte sett till den. Den är inte särskilt stor, men full med osorterade tankar. Hittelön utlovas!
Det har varit lite rörigt här ett tag. Innan jag knappt kom på fötter igen efter min dunderförkylning åkte jag ju glatt iväg till Stockholm förra helgen och hade ett par trevliga dagar där innan jag däckade med magsjuka. Hur kul som helst att bo över i bästa vännens lilla etta och sitta där på toan och må pyton. Det är så vidrigt, och så dessutom utsätta nån annan för ofräscha hemska mej, men det gick faktiskt bra. Vännen pysslade om mej och var jättegullig och blev tack och lov inte smittad.
Efter att ha sovit bort ett par dar i en matt dimma var det dags att åka hem, med ombokad tågbiljett. Allt frid och fröjd och så skulle jag börja jobba igen då, igår. Satte klockan på 7 och måste ha sovit som en stock för jag vaknade halv elva! Kroppens fina vink om att jag borde vila lite till?
Idag kom jag till jobbet i alla fall, men har hittills inte lyckats med nåt annat än att slarva bort mitt passerkort på vägen mellan ingången och hissen. Det känns som om jag går omkring i nån sorts grå dimma. Zzzzzz! Hur tankspridd kan man vara?!
Försöker muntra upp mej med glada minnen från helgens pepparkaksbak med min gudson, tänker på alla mina goa vänner som jag äntligen fick träffa igen. Tacksam över att min käraste vän står ut med mej i värsta tänkbara skick. Livet är fullt av ljuspunkter, nånstans på andra sidan dimman vet jag att dom finns där och det känns rätt OK ändå.