Ynk och misär

Det är faktiskt hur mycket synd om mig som helst. Inte så att jag är döende eller nåt - vore jag det skulle jag säkert inte ha tid och ork att vara så ynklig som jag är nu. Snuva, feber och orkeslöshet ger betydligt högre poäng på ynklighetsskalan. Särskilt om man inte har nån som pysslar om en och går och handlar glass åt en när man är sugen på det. Och när ens mobiltelefon är död så man inte ens kan skicka ömkande sms för att efterlysa sympati hos pojkvännen, som envisas med att 1. ha ett liv och således inte sitta vid datorn eller inom räckhåll för telefonen hemma och 2. ha det där livet alldeles för långt från där jag befinner mig i min snordimma.

Jag har sovit mest hela dan men 21:30 blev jag tvungen att masa mig till Konsum för att alls ha nåt att äta imorgon. Nu håller jag på att rasta råttorna lite - de har ju haft rätt tråkigt de med idag, instängda i buren som de varit. Framför allt My är alldeles tossig just nu, men det har hon varit i flera veckor å andra sidan. Hon envisas med att ständigt ta sig in/upp på ställen hon VET att hon inte får vara på. Just idag är det faktiskt LITE tröttsamt.

Skruttis har förresten fått ny medicin på recept men jag har inte hämtat ut den än. Det får bli morgondagens projekt, om jag inte är pigg nog att ta mig till skolan (jag lever fortfarande i villfarelsen att jag ska vakna upp frisk imorgon).

Jag knarkar Strepsils och dräller näsdukar omkring mig, dricker en massa och är kissnödig precis hela tiden. Och näsan känns alldeles söndersnuten. Redan. *ynk ynk*

Ibland får jag rejäla ynkattacker kombinerat med saknaErikskov och snyftar som ett övergivet barn. Antagligen är det just det barnet som vill ha glass - som jag givetvis glömde att handla när jag var till Konsum. Jag testade att ge henne ett äpple istället men hon gick inte på den lätta.