Att det ska vara så svårt ...

... att komma i säng före midnatt!

Nån har utan att be om mitt samtycke fyllt mitt huvud med snor. Känns som en dunderförkylning som ligger och lurar och det förklarar en del av varför jag känt mig så ynklig och eländig idag. Jag blir sån när jag håller på att bli sjuk.
Fast vänta nu, jag har varken tid eller lust att vara sjuk, så det så! Men ska jag ändå vara det passar det bättre att vara sjuk imorgon när det är marknadsföring (även om vi verkligen MÅSTE börja med grupparbetet som avgör halva betyget för kursen) än på torsdag-fredag då kursen i Java börjar... ingen idé att känna sig stressad över det men jag har svårt att låta bli. Samtidigt vill jag bara sova. Har tagit ner tjocka vintertäcket Fluff-fluff från vinden så jag slipper frysa inatt, men har inte orkat stoppa in det i påslakanet än.

Som vanligt är tidsuppfattningen helt satt ur spel (eller om det är alla klockor som är trasiga? Det känns mer rätt men låter mer osannolikt) när jag pratar med Erik och en halvtimme var snarare en och en halv... men vad gör väl det när man får behållning av tiden? Det är skönt att prata med honom, han känns mer verklig. Dessutom är han så bra och så vettig och reflekterande och ... TÄNKANDE. Vilket kanske borde vara nån självklarhet men det är ju tyvärr inte det, verkar det som. Jag kan visserligen beundra människor som klarar av att bara VARA, men jag har ingen större förståelse för eller samhörighet med dem. Erik förstår jag. Han får mig att tänka.
Fan ta distansförhållanden, men vad har jag för val? =/

Nu, sova. Jag och ett paket näsdukar ska gosa ner oss tillsammans med Fluff-fluff.